Under vinjetten Veckans Vinyl kommer jag att presentera ett noga utvalt klipp från Tuben. Reggae handlar ju i hög grad om sjutumssinglar och det finns en hel del sådana att välja bland. Nu är det inte jag som filmat/spelat in/lagt upp dessa klipp, men det skulle kunna vara jag. Jag tycker att själva grejen är helt underbar. Så skönt nördig.
Att ljudkvaliteten inte är den bästa spelar liksom ingen roll. Knastret från vinylen är bara en extra bonus.
Någon skulle kanske anklaga mig för lathet, men jag försäkrar er att jag inte kommer besudla min blogg med att bara lägga upp något slentrianmässigt. Har du redan hört låten så får du njuta igen. Har du inte hört låten, jamen vilken tur att du fick höra den nu.
Först ut i Veckans Vinyl är Toots and the Maytals som frontas av reggaens egen soulman Fred "Toots" Hibbert.
Låten 54-46 handlar om tiden Toots tillbringade i fängelset då han åkt dit för mariujanainnehav. Om Toots verkligen hade numret 54-46 på sin fångdräkt eller inte låter jag vara osagt. Jag har sett att han i olika intervjuer säger än det ena än det andra. Men sifferkombinationen är onekligen catchy och gör sig bra i en låt. Låten släpptes först i slutet av 1968, men det var re-realesen 1970 som spred sig och gjorde låten till en av de första skalåtarna som slog utanför Jamaica. Låten har naturligtvis blivit en inspelad av andra artister genom åren. Och naturligtvis finns det en Clashkoppling också; på Clashlåten Jail Guitar Doors hyllas Maytals i de sista raderna när Joe Strummer sjunger "54-46 was my number."
Då vet ni det. Njut!
"Stick it up, mister!
Hear what I say, sir, yeah...
Get your hands in the air, sir!
And you will get no hurt, mister, no no no"
Trojaner är inget roligt att få in i sin dator, jag talar av egen erfarenhet. Plötsligt känner man hur den digitala samlingen av reggaehistoria skall gå förlorad. Visst jag har tagit säkerhetskopior, men inte på allt. Men några Trojaner som man gärna har som filer och som också har förmågan att likt ett virus skapa feber är de som kommer från skivbolaget Trojan Records.
Jag har tidigare här på bloggen recenserat boken Young Gifted and Black som berättar historien om detta skivbolag. Ett bolag som utan att överdriva har haft stor, för att inte säga störst betydelse för reggaens korståg i europa och internationellt. Chris Blackwell och Island fick fram kungen, men hade inte Trojan banat väg så vete tusan om vi var där vi är idag.
Nåväl genom ett litet pling i min mailbox leddes jag till informationen om att legenden Don Letts varit värd för Tighten Up -The History of Trojan Records på BBC. Jag snubblade snabbt in på sidan och upptäckte att av de fyra 30 minuters avsnitten fanns det bara tre delar kvar att lyssna på. Del två hade bara en timme innan det plockades ner.
Som den gode bibliotekarie jag är såg jag snabbt till att spela in dessa avsnitt för att bevara i mitt arkiv. Don Letts är en god ledsagare genom dessa program som förutom att bjuda på god musik också innehåller anekdoter från artister, producenter och reggaehistoriker. Många dråpliga historier och sköna skratt från reggaefarbröderna. Helt enkelt ett oumbärligt program om man är intresserad av reggae!
Don Letts har på många sätt varit kittet mellan reggaen och punken i Storbrittanien.
Han har också varit en bra selector och samlat ihop bra låtar till samlingskivor. Dread Meets Punk Rockers Uptown är en must have. Och nu senast kom Don Letts Presents The Mighty Trojan Sounds (Box) som blandar låtar man möjligen hört med nya tunes. Letts har också skrivit en bok som jag är riktigt sugen på, CULTURE CLASH Dread Meets Punk Rockers.
Om om inte detta skulle fylla Letts CV, så är han också filmare.
Så sannolikheten att det blir mer Don Letts här på file under: reggae är stor...
Nu tycker jag att ni skall infekteras av sköna Trojaner. Så här erbjuder jag er att lyssna på avsnitt två i Tighten Up -The History of Trojan Records. Vill ni lyssna på episod tre och fyra så skriv något snällt i kommentarfältet så skall jag ordna det.
Vill ni hellre ladda ned programmet och kanske föra över det på lämplig spelare så erbjuder jag det:
Av en slump hittar jag Robert Athills platta i den lokala skivbutiken (de finns, men är få). Första gången jag såg Athills namn var på bloggen Rebel Music, som hissade debutskivan Biding My Time. Athill är dock värd att lyftas fram igen.
Titeln på skivan är naturligtvis en markör till att Athill bidat sin tid för att få göra denna skiva. Och i januari släpptes denna debut på Rub-A-Dub. Rub-A-Dubs nestor Tom Internal Dread Hofvander håller dock en lägre profil i denna produktion. Istället är det protegen Jonahgold som håller i taktpinnen och spakarna.
Och hur låter då detta? Jo, tackar som frågar, det låter mycket bra kan jag säga. Athill sparkar igång med en luftig A Sweet Time och tolv låtar senare är vi i mål. Athill har en skön soulig röst som ibland låter bekant men aldrig imiterande (om ni hänger med). Textmässigt rör vi oss i reggaeland, med positiva vibrationer som grundbudskap. Körharmonierna sitter, det är tight och blåset naturligtvis perfekt (tack till de kommunala musikskolorna?).
Detta är modern reggae med rootskänsla. Det låter kanske tråkigt att använda ordet kompetent. Men jag väljer att använda det ändå. För det finns egentligen inget att anmärka på i produktionen. Jag tycker att det showcasiga greppet att låta tre av spåren följas av en dubversion är klockrent. Att göra dub av alla låtar hade varit tråkigt och övermaga.
Om jag skall anmärka på något så är det att jag ofta tycker att dagens reggae blir för bra. Jag saknar det skitiga. Det där tunga rootsiga som jag vet finns där. Garagereggae kanske man kan få kalla det. Det här gäller inte bara Athill utan på det stora hela. Eller så är det kanske jag som borde frigöra mig från 70-talsrootsen...
Mina källor säger dock att Robert Athill (eller Rastarobban som han tydligen kallades) har just dessa tyngre rootsgrejorna i sig. Jag har fått berättat att Athill , förutom att leta i skivbackarna på MIX skivaffär i Farsta, också brukade leverera MiniDiscar (någon som minns det formatet?) med skön bra rootsreggae till personalen.
Och om Robert Athill får bida tiden lite till, och om vi uppmuntrar honom genom att köpa denna skiva, så kanske jag får mer av just denna rootsreggae som jag vill ha. Athill gav helt klart mersmak.
Robert Athills CD hittar ni på
Ni kan provlyssna här först
Smal, smalare, Internal Dread? För många kanske den kommande skivan Melodica Buffet kan uppfattas just så. Men även om upptåget att göra en skiva helt ägnad åt instrumentalreggae med melodican som huvudperson är helt galet. Eller, som kompositören Lennart Wastesson säger, ett kommersiellt självmord, så är det en alldeles fantastisk upplevelse. Wastesson står alltså som upphovsman till de 14 låtarna och när Tom Internal Dread Hofvander blåser i melodican och rattar mixerbordet så formas en av de bästa svenska reggaeplattorna jag hört. Det finns förvisso inte något att jämföra med då det inte gjorts en sådan här platta på dessa breddgrader. En referensram måste naturligtvis bli Augustus Pablo och plattan King Tubby meets the Rockers Uptown, som är en klassisk dub/melodicaplatta. Men jag hoppas verkligen att maestro Pablo kan höra detta album, där han sitter i Zions himmelrike. För detta album står sig internationellt.
Blir det inte då långtråkigt att höra instrumentalreggae ? Nej, jag tycker att plattan fungerar hela vägen eftersom att den varierar sig. Vi får etnoinfluenser, vi får roots och lovers. Lennart Wastessons variationsrikedom kommer sig med all säkerhet av att han inte enbart komponerar och spelar reggae. Han rör sig både i jazz och schlagerkretsar, och han gör detta utan problem. Det är alltså detta som jag tycker är styrkan i hans kompositioner. Jag tror dock mig veta att reggaen är hans hemmadomäner och med denna platta har han och Internal Dread nått nya höjder.
Och när man ätit klart av buffen, vad väntar då? Jo efterättsbuffen i form av en skiva med dubversioner på instrumentalskivan! Fullkomligt fantastiskt. Detta kan inte ha hänt i reggaehistorien! Och frågan är om jag inte tycker att Dub Buffet är snäppet bättre. Kanske för att melodican inte dominerar lika mycket, utan Internal Dreads genialitet som dubmaster kommer fram. Melodica Buffet/Dub Buffet, mina reggaevänner, är stor poesi. Dessa skivor kommer att tina vinterfrosten för mig, skapa bakgrund åt vårbäckarna och vara paraplyet i sommardrinken. This is the soundtrack of my life! Fullt betyg. MVG. Jag knäböjer åt Internal Dread.
Ni som har möjlighet ser Internal Dread och Liondub
den 2 april (långfredag) på Mosebacke i Stockholm
den 3 april (påskafton) på Spegeln i Gävle
En intervju med Internal Dread läser ni på Svenska Reggaebloggen
Frihetshjälte eller maktfullkomlig diktator?Apropå afrocentrism. Jag läser att Sizzla Kalonji har gjort en spelning i Zimbabwe. Han gör den på det årliga födelsedags firandet av Robert Mugabe, mannen som kör ner landet i fördärvet. Sizzla tycker att det är "en ära att få spela inför frihetshjälten Mugabe". Propagandaministern i Zimbabwe menar att Sizzla följer i fotspåren av den store Bob Marley som spelade på frihetsdagen i april 1980.
Visst gjorde Marley det, men kanske fanns det helt andra förhoppningar på Mugabe då. Han tog över efter ett långt brittiskt styre då Rhodesia blev Zimbabwe. Visst finns det fog för att tro att Mugabe gjorde bra saker inledningsvis, men något gick snett och likt många andra revolutionärer så blir maktbegäret för stort. När folk kräver nya ideer och tankar genom demokratiska val, då slår man ner på de det egna folket.
Många av er har säkert följt rapporteringen från ett Zimbabwe där en hivsmittad befolkning dör som flugor och en ekonomisk inflation når gigantiska höjder. Min hustru har varit där och sett misären, hört folk som inte vågar säga vad det tycker av rädsla för reprisalier. I vintras hade vi besök av Zimbawier hemma i vårt hus, men trots detta vågade de inte säga allt de kände. Men mellan raderna kunde jag inte tolka annat att landet blöder. Det är alltså hit Sizzla åker för att fira den "store frihetskämpen".
Sizzla, jag har raderat ut mina mp3or med dig. Inte för att du bryr dig, men mitt samvete känns lättare... Och du Sizzla, gör dig inte besväret att komma till URF, jag klarar mig ändå!
Källa:
All Africa
Bloggen krånglar något kopiöst. Vilket känns jädrigt surt. Jag som var på gång med en massa, förhoppningsvis intressanta, grejer. Den laddar tungt, om den ens vill ladda upp sidan. Jag jobbar frenetiskt för att lösa det hela. Ni som redan blivit fan på facebook får kontinuerlig uppdatering där.
Ni som har haft lyckan att fått sidan att ladda klart, kan, om ni vill veta, när saker fungerar helt enket bli ett fan eller följa utvecklingen på twitter.
Naturligtvis så sätter jag nästan morgonkaffet i halsen när jag möts av rubriken "Nazireggae är endast lite sämre en hippiereggae", på DN Kulturs förstasida. Snacka om att väcka intresse!
Krönikören Fredrik Strage ler verkligen i mjugg när han får möjligheten att både häckla nynazismen och reggae. Två flugor i en smäll, liksom.
Bakgrunden till krönikan är att det nynazidoftande (eller snarare stinkande) ungdomsförbundet Nordisk Ungdom använt moderna reggaetoner för att skapa en propagandalåt. Strage menar att hippiereggaen (?) bara är marginellt bättre än nazireggae. Hippiereggaen exemplifieras , allt enligt Strage, av Kapten Röd, Syster Sol och Kultiration. Reggaefans verkar ha reagerat starkt på Nordisk Ungdoms fräckhet att kidnappa reggaen till sin propagandaapparat. Men Strage menar att det finns beröringspunkter mellan nazihögern och reggaen. Dessa är homofobin, afrocentrismen, tron på kärnfamiljen och vurmandet av naturen (!).Först vet jag inte om jag skall skratta eller gråta över Strages krönika. Sedan blir jag förbannad. Dels över att kombinationen nazism och reggae är så absurd. Men också över Strages krönika som angriper reggaen, den musikgenre jag kommit att älska och vara helt beroende av. Strage provocerar mig.Men istället för att skriva något i affekt så bestämmer jag mig för att fundera ett slag.
Vad menar Strage egentligen? Finns det någon bäring i hans resonemang?
Jag börjar med att kolla in källan, dvs Nordens Ungdom och länken till låten Tänk. Det visar sig att Nordisk Ungdom är en ny organisation som i år sjösatt sin webbplats och sparkat igång genom att lansera denna låt. De erkänner själv att det handlar om att få uppmärksamhet och de är glada för att de lyckats. De är smarta, riktigt smarta. Strage ger dem utrymme och det gör jag också i och med detta inlägg. Att de valt att använda sig av reggae är också klockrent eftersom att delar av den svenska reggaen idag har ett klart vänsterperspektiv som för tankarna till proggen på sjuttiotalet.
Men om Strage menar att det är musiken som är marginellt sämre eller ideologin (jag kallar det så även om det inte i egentlig mening kan kallas ideologi, rörelse är kanske bättre) framgår inte direkt. Efter att ha lyssnat på låten deras låt Tänk så måste jag vara ärlig och säga att rent musikaliskt så befinner sig inte låten långt från hur Kapten Röd, General Knas eller Syster Sol skulle kunna låta om de hade en dålig dag.
Men innehållet i texterna då? Javisst handlar Tänk om att förändra samhället. Men där Nordisk Ungdom vill kasta ut, vill Kapten Röd och Syster Sol öppna gränser och släppa in. Syster Sol, Kapten Röd och General Knas bygger på kärlek inte hat. Visst häcklar reggaeartister med hjärtat åt vänster moderater och visst kritiserar man polisbrutalitet. Men jag upplever inte detta som hat utan grunden i deras artisteri är medmänsklighet.
Så Strage blandar ihop korten för att få svung på sin krönika (vilket är OK, det ingår i krönikans formalia). För det finns stora skillnader mellan svensk vänsterreggae och internationell reggae och ragga.
Men visst, jag har stora problem med hatet mot homosexuella inom internationell reggae. Den är löjeväckande. Jag kan inte förhindra att dessa tankar finns i rastafarirörelsen och att även artister tycker så. Men att basunera ut det från scenen är idiotiskt och det smutsar ner hela reggaegenren. Jag har också stora problem med den moderna reggaen, eller snarare raggan som liknar mer gangsterhip-hop (som väl Strage hyser kärlek till?). Jag har lika stora problem med de svenska kidsen som går klädda i rödgulgrönfärgade byxor och beter sig stöddigt (det är dem jag skulle vilja hittade till denna blogg. För att få lite undervisning om rootsreggae).
Visst finns det en afrocentrism inom reggaen, men den måste naturligtvis sättas in i en kontext där färgade människor levt under förtryck med slaveri, kolonialism och diskriminering. Den del av afrocentrismen som handlar om den färgade människans självklara rätt att få jämlikhet och rättvisa är okej. Handlar det däremot om omvänd rasism, så är det fel. På det stora hela tycker jag att reggaescenen är mixad. Också var det här med tron på kärnfamiljen. Jag tycker mig se många olika former av samlevnad hos dem som gillar eller spelar reggae. Att rastafarirörelsen rent historiskt satt mannen före kvinnan är att beklaga. Det har även andra religioner också gjort (och gör naturligtvis också en idag), vilket inte ursäktar beteendet, men jag tror och hoppas att även rastakvinnan är mer fri idag än förr.
Vurmandet av naturen? Ja naturbarn finns det många som är. Äventyrare, jordbrukare och miljöpartister. Ja raden kan göras lång . Natur- och miljövännerna blir fler och fler. Att vara klimatsmart är väl inte detsamma som att vara nazist hoppas jag?
Så visst, det går att hitta beröringspunkter. Men det skulle jag kunna hitta i andra musikgenrer eller från sportens värld (styrka, kroppsideal) eller i stort sett vad som helst.
Men frågan är om det finns någon annan musikgenre som innehåller så mycket positiv energi? Om det är det Strage menar med hippiereggae, så by all means, call me a Hippie.
Men det finns ändå en poäng med Strages krönika och det är att även reggaen innehåller mindre bra saker och att det finns all anledning att fundera var man står.
I slutet av sin text efterlyser Strage låtar som kritiserar nazism. Det märks att Strage har stora luckor i sin kunskap om reggae...
Positive vibrations!
Källor
DN
Nordisk Ungdom
Länk till låten Tänk på Youtube
