URF 2009 Dag Ett

Eder utsände inmundigar energidryck och är fryntlig

URF 2009 är i gång. 24 grader och en skinande sol. Reggaen och Red Stripesen flödar. Rött, gult och grönt och allehanda rastarelaterade t-shirts. Dreads och wannabe-dreads, raggakidz och gamla stötar i Pepsskägg. Alla är kanske inte här, men många. Life is Great!

Musikaliskt då? I år var torsdagen vigd åt svenska artister. Tanken är att lufta fram vårt lands reggaetalanger. Men tyvärr blir Jaquees framträdande trevande. Det är aldrig lätt att öppna en festival och det blir inte lättare när arrangemanget är en P3-live inspelning. Tempot infinner sig inte. När man liksom väntar på att få komma igång med musiken och festivalstämningen så vill (åtminstone) inte jag ha något P3-tramsiga intervjuer. Tyvärr blir Jaquee bara en parentes precis som nästa akt Hailee, som var för mycket hip-hop för mig och jag har svårt att bedöma om det bra eller inte. Syster Sols spelning var småtrevlig. Hennes röst var lite halvpaj, men spelningen hade ett skönt gung. General Babylon är en skön låt, check it out.

Att URF bokar Rootvälta är något som förvånar, för att inte säga upprör mig. Eftersom Rootvälta inte finns med i programbladet får man anta att de var en panikbokning. För i all ärlighets namn så tycker jag inte att de platsar med sin Mora Träsk-reggae. Då kan man lika gärna boka Markoolio och låta honom framföra sina ”reggaealster”…

Men när skymningen lägger sig över Uppsala kliver kvällens behållning Kultiration på scenen. Marcus Berg ler och tar ner månen åt oss. Sällan har jag sett någon som lyckas få kärleksbudskapet att kännas 100 procent ärligt. Reggae i skön mix med jazz, blues och folkmusik är något som tilltalar mig.

En haltimma med Soundkilla Crew på tältscenen svängde och jag fick suget att bygga mig en anläggning…

Kvällen avslutades med Svenska Akademien. Ett band som många anser vara den svenska reggaescenens krona. Det tycker inte jag. För det första är det inte så mycket reggae, för det andra är det alldeles för (hip) - hoppigt. För det tredje är det för mycket plakattextsreggae. För min smak alltså.

Visst, en fartig partylivespelning som fungerade för massan… Men naivt är ett ord som kommer i min mun.

In alles så tycker jag att en blandning mellan inhemskt och internationell reggae är att föredra, istället för att separera bort det inhemska (vilket man egentligen inte gör, eftersom det blir mer svenskt under festivalen). Jag menar; reggaemusic is an international language, så varför sätta nationsgränser?

Men idag kommer det mera. Life is Greeeat!

Kultiration var torsdagens behållning