URF - Dag Tre Avslutningen

En tärd Reggae Librarian ska här kort ge sina reflektioner om dag tre, och återkommer sedan med lite fler reflektioner när intrycken fått djupare fäste.

Jag hann tyvärr bara se slutet på Inna de Yard Ett gäng reggaelegender med Earl Chinna Smith i täten. Det jag såg var bra. Farbröderna kör sina gamla hits i akustisk tappning. Lennart W och Jonas B från LionDub meddelade mig att det var riktigt bra, och Lelle beordrar mig att kolla in plattorna som finns från detta projekt. Det skall bli.

Så till Internal Dread and His friends? där just ovannämnda Lelle W var Gävles bidrag till URF 2009. Internal Dread körde främst låtar från den sex år gamla Aum Revolution. Några nya låtar från den kommande plattan fick vi också höra och dessutom den gamla Calcuttalåten Rani. Men jag har lite svårt att veta hur jag skall förhålla mig till Internal Dreads reggae. Musikaliskt är det bra och klanderfritt. Det svänger. Men sedan är det detta med texterna, är de på allvar eller inte? Och hur ska jag tolka tröjan med Saddam Hussien? Som en ploj, ironi eller ett politiskt ställningstagande mot USA (men samtidigt blir det ett stöd för en diktator som mördat många människor)? Internal Dread (Tom Hofvander) sägs vara en man med stort allvar men också med en subtil humor och kanske är det också detta janusansikte som syns och hörs i musiken/texterna. Internal Dread har rönt stora framgångar som producent och livemixare för både reggaartister och artister inom andra genrer. Det är där jag tror Internal Dread gör sig bäst även om jag förstår att det är kul att samla sina vänner och bjuda på god musik. Synd bara att de fick spela inför så få.

Uppsalapojken Junior Natural är duktig och det svängde riktigt bra. Är man så här bra när man är 14 så undrar man hur bra det kommer att kunna bli i framtiden. Hoppas att Junior inte blickar för mycket åt det kommersiella hållet utan att han gör det han tycker är bra.

Nazareens hade jag hoppats på. Har inte hört så mycket av dem, men det jag hört har varit riktigt tungt och bra. Bröderna börjar schysst med lite Israel Vibrationdoftande reggae, men sedan följer ett segt parti i mitten och tyvärr lyfter det aldrig igen.

The Heptones får avsluta mitt URF 2009. Och som de gör det. Leroy Sibbles (som i sanningens namn ÄR Heptones, Barry Llewelyn får ursäkta) äger, glädjer och matar oss med gamla klassiker som Party Time, Mama said/Cool Rasta, Guiding Star och många andra Studio One stompiga låtar. Konserten är helt enkelt fenomenal, detta trots tekniska problem som förföljer bandet genom hela konserten. Jag dansar och sjunger trots att ryggen värker.... Konserten avslutas med I shall be released, något jag blir när jag lägger mig i sängen på hotellet. Färdig efter tre dagar i baktakt.


Nedan kan ni se Guiding Star från konserten URF 2009