Ijahman - Haile I Hymn och A We A Warrior

Ijahman (a.k.a Ijahman Levi) inledde sin reggaekarriär på 60-talet med att bandet Vibrations. Han gick efter att ha spelat i några andra band sedan solo, och släppte ett par singlar. Därefter tog det stopp, då han 1970 hamnade i fängelse. Fängelsetiden ledde till att Trevor Sutherland fördjupade sig i den heliga skriften, fann Rastafarirörelsen och kom ut som Ijahman. Efter fängelsetiden fann han musikaliskt sällskap igen. Han medverkade på Rico Rodrigues' album, Man From Warika, vilket gjorde att Chris Blackwell fick upp ögonen (eller kanske) öronen för rösten. En röst som Blackwell tyckte borde få göra egna plattor.
Ijahman erbjöds skivkontrakt på Islands underetikett Mango.


Två plattor blev det på Island innan Ijahman startade en egen etikett, Tres Roots Records International.
Den första Haile I Hymn består av fyra (!) låtar (The Reggae Librarian gillar) varav två drar sig över tio-minutersgränsen. Att Ijahman lovsjunger Rastafarirörelsen skvallrar naturligtvis skivtiteln om. Det är meditativt och spirituellt. Lugn och lågmäld, helt enkelt ödmjuk reggae så fjärran från aggressiv dancehall och ragga man kan komma. Om någon skulle behöva bevis för att reggae inte alls är hate eller murdermusic (det finns ju ett antal artister som idag svärtar ner reggaen med sitt hat mot homosexuella) hänvisa då till Haile I Hymn. Ijahmans röst är soft utan att vara mjäkig. Han sjunger rent, han sjunger vackert och han berör. Det är roots utan att vara tungt, det är spirituellt utan att vara kraftfullt.

Uppföljaren A We A Warrior är lika bra. Här får vi fem låtar och av dem kan jag kan avstå sista låten, balladen Two sides of love, som är lite för kletig för min smak. Favoriten är The Church, som jag får tårar i ögonen när jag lyssnar på. Bara så vackert!
Nedan kan ni lyssna på plattorna (om Deezer behagar fungera). Stäng dörren till era kontor och njut. Bli bättre människor (om ni behöver det, vad vet jag).

Discover Ijahman!

Discover Ijahman!

Vincent Ford död

Vincent Ford har gått ur tiden.
Vincent Ford var mannen som skrev No Woman, No cry, Positive Vibration, Roots Rock Reggae och Crazy Baldheads,
Åtminstone rent juridiskt.
Jag tror inte att jag chockerar eller upprör någon när jag påstår att naturligtvis så var Bob Marley den som egentligen skrev låtarna.
Men läser man de korta telegrammen som kablats ut från nyhetsbyråerna är det dock väldigt få som skriver något mer än just att Ford var upphovsman, men att Marley sägs ha skrivit dem.
Frågan är varför denne Ford fått credits för låtarna?
File Under: Reggae har svaret.
Om man fördjupar sig inom reggaen och reggaelitteraturen så upptäcker man förvisso snart att mycket handlar om tjuv och rackarspel (om man uttrycker det snällt...).
Glädje och broderskap blandas med falskhet och sorg.
I detta fall handlar det dock (okej jag spekulerar utifrån vad jag läst och utifrån vad jag tror) om att Bob Marley var en hedersman.
Han ville helt enkelt skapa ekonomisk trygghet åt sin vän Vincent Ford. Att ge ett engångsbelopp hade kanske gått, men lätt fånget, lätt förgånget.
Att skapa någon fond, visst. Men istället lät han Vincent Ford få rättigheterna till låtarna och med detta följde naturligtvis att upprätthålla någon slags sanning om att Ford skrivit låtarna.
Bob Marleys gamle manager Danny Sims gick till domstol för att slå fast att Marley skrivit låtarna (vilket på något sätt skulle ha gett Sims en del av kakan). Men tji fick han! Domstolen fastslog att det inte gick att bevisa att Ford inte hade skrivit dem. Sålunda står Vincent Ford som låtskrivare.
Men varför var då Marley sådan hedersman?
Ford var rullstolsburen efter att ha förlorat sina ben i sin svåra diabetessjukdom (vilket naturligtvis försvårade hans möjligheter att klara sig ekonomiskt, vi snackar Jamaica inte Svedala). Under Marleys första år i Kingston sägs det att Ford gav Marley tak över huvudet och praktiskt taget räddade honom från att svälta ihjäl.
Ford räddar Marley (och världen får se Marley sprida reggaen)
Att skriva över låtar på Ford var Marleys sätt att tacka.
Två hedersmän alltså.

Men vem är jag att spekulera? Vi får aldrig veta sanningen. Den tog de båda med sig in i reggaehimlen.
Den enda sanningen är väl att det är fyra riktigt bra låtar. No woman, No cry är kanske lite sönderspelad, men mellan de andra är det väl jämnt skägg om vilken låt som är bäst, tycker ni inte?
Och om det är så att Vincent och Bob kan tota ihop några nya låtar i sin reggaehimmel och på något sätt lägga upp dem på webben, så visst, File Under Reggae kan bistå med playtime.

De här låtarna har ni naturligtvis hört i orginal så istället, men för någon kanske denna version är ny

Take it away Bob! (och Vincent)

Crazy Baldhead - alternate mix

The Reggae Librarian klar för URF 09!

Även The Reggae Librarian är klar för 2009 års URF.
The Reggae Librarian and The Stiff Necked Fooliants kan ses på stora scenen....
Nejrå, kanske blir det ett band med det namnet när Bengtsson den yngre blir spelsugen igen...
Men på Uppsala Reggae Festival kommer jag att vara. Redo med gummistövlar och regnställ och nära till Red Stripeutskänkningsstället. Gungandes till sköna vibrationer. Dreglandes och bläddrandes efter vinyler.

08 var min premiär efter år av längtan. Och därför kunde jag inte motstå att nu i mellandagarna inhandla en tredagarsbiljett till det facila priset av 800 kronor. Gör det ni också. Så Yared Tekeste och URF Crew vet att vi kommer!
Bry er inte om att polisen och myndigheterna skall statuera exempel och häkta vanligt folk och skapa rubriker genom att förnedra världsartister. Denna festival var det trevligaste evenemanget jag bevistat. Inget bråk och inget tråk. Inga anmälningar om stölder eller våldtäkter eller annat otäckt.
Initierade rockrävar som bevistat diverse festivaler säger att det är betydligt värre med droger och våld på andra musikfestivaler i Sverige och Norden. Och MÄRK väl; jag nyttjar inte några herbs, jag nöjer mig med Red Stripe. Jag menar inte heller att polisen skall blunda, men det är skillnad på att blunda och att mönstra halva Sveriges poliskår för att plocka festivalande reggaeälskare som tar sig en joint!

Bland de musikaliska guldkornen sken för mig Lee Scratch Perry mest. Mannen, Myten och Konceptet stod där tio meter från mig på lilla scenen och berörde. Det var bara alldeles, alldeles fantastiskt. Många hippa nya yngre reggaesnubbar på den svenska reggaescenen fattar inte vilken stor man denne, till växten, lille man är. Läste att någon wolfpack kallade Lee Perry för gammal stofil. Historielöst kallar jag ett sådant uttalande. Gör hemläxan. Lyssna igenom Perrys plattor och produktioner och läs boken People Funny Boy av David Katz och inse att mannen vi såg på URF är navet i reggaehjulet. Visst, jag håller med om att han nått peaken i sin karriären, men fortfarande blixtrar det till och berör. På URF körde han med Adrian Sherwood. Det blev någon slags DJ-spelning som blev till en installation.
Ett bländande konstverk.

Detta grumliga Youtubeklipp filmat av en mobiltelefon ger naturligtvis ingen rättvis bild, du behöver inte kolla hela, men det hjälper ändå att förstå att denne snart 73 - årige legend förtrollade mig. Sedan lyssnar du på Lees Garden hämtad från en Japanimporterad CD som hela konserten baserade sig på.

Syns då på URF!



Lees Garden - Lee Perry