Junior Murvin - Police and Thieves (1977)

JUNIOR MURVIN är begåvad med en av de mest säregna rösterna inom reggaen. Falsettrösten har blivit odödlig genom låten Police and Thieves som släpptes som singel 1976. Det blev inledningen på ett samarbete mellan Junior Murvin och geniet Lee Perry. Ett samarbete som 1977 gav världen det briljanta albumet med samma namn som den klassiska singeln.

Både Murvin och Perry var kontrakterade av Chris Blackwells bolag Island och man får anta att Blackwell blev nöjd med leveransen. Albumet spelades in i den klassiska Black Ark Studio på Jamaica och ingår i det som kommit att kallas The Holy Trinity (Party Time - Heptones, War Inna Babylon - Max Romeo and The Upsetters är de andra) . Tre mästerverk gjorda under Perrys kreativa storhetstid i den studio som han sedermera brände ner.

Spåret Roots Train blir inledningen på en reggaeresa där Murvin är konduktör och lokförare. Maskinist är naturligtvis Perry som skyfflar rytmer istället för kol.
Roots Train number one is coming so get onboard. Tack gärna!
Den karakteristiska Hi-hatten från Perrys spakar, tuffar fram genom hela plattan. Man skulle kunna tro att en så stark låt som Police and Thieves skulle överskugga resten av skivan, men icke. Låtar som False teaching och Lucifer gör det hela mycket potent.

Det finns naturligtvis 12 - tumsversioner på flera av låtarna och några återfinns på en deluxeutgåva av CD-skivan. Kanske är det dock så att Junior Murvin avnjuts bäst i det mindre formatet. Falsettsången kan bli lite för mycket i för stora doser.
1980 släpptes en 12-tummare med ytterligare två låtar som låter som hämtade från den klassiska inspelningen. Material för ännu en Perry/Murvinplatta sägs finnas inspelat, men var mastertejpen finns, tja kanske brann den upp när geniet tuttade på...

Extramaterial: Att Punkbandet The Clash gjorde en cover på Police and Thieves vet de flesta, men att maestro Lee Perry arbetade med Clash är kanske inte lika känt. Dessutom påstås det att han tyckte att Clash version var förfärlig (vilket mycket väl bara kan vara snack, Mr Perry har sagt mycket i sina dar...).

Ladda ned Police and Thieves

Lyssna via Deezer

Discover Junior Murvin!

Heptones - Party Time (1977)

THE HEPTONES kommer till Uppsala Reggae Festival 09.
Vokalgruppen som bildades 1965 var i begynnelsen av sin karriär något av reggaens svar på The Temptations.
Orginaluppsättningen bestod av Leroy Sibbles, Barry Llewellyn och Earl Morgan, där Sibbles var frontmannen som oftast sjöng lead, skrev låtarna och också var en god instrumentalist (främst bas).
Heptones arbetsgivare var Clement Coxsone Dodd mäktig ägare av Studio One och Sibbles arbetade för bolaget både som musiker, låtskrivare, producent och talangscout.
Brytningen mellan Sibbles och Dodd kom 1973. En av anledningarna var Sibbles närmande till Rastafarirörelsen. Dodd hade svårt att acceptera hur Sibbles sociala engagemang påverkade texterna och samarbetet avslutades.

Heptones hade några års frånvaro innan Islands Chris Blackwell skrev kontrakt med dem 1975. Plattan Night Food producerad av Lee Scratch Perry kom 1976 och det blev en försmak till det fantastiska albumet Party Time som kom 1977. På Party Time kramar Lee Scratch Perry ut det bästa ur Heptones. Titelsången Party Time sätter ribban högt, budskapet:

We've got to live some life
And before we're old
We've got to live some life
And before we're cold

är något vi alla bör ta fasta på.

Fortsättningen där Heptones harmonier och The Upsetters komp mixas av kreatören och geniet Perry vid spakarna, gör att resten av musikresan blir en lång njutning. Now Generation berättar om hur den yngre generationen har energi att åstadkomma något om viljan och energin finns och får finnas (naturligtvis lika aktuellt hos varje ung generation). Frenesin och frustrationen i Mr President och Storm Cloud, där politikernas förmåga att skapa ett bra samhälle ifrågasätts går inte att ta miste på. Kom ihåg att Jamaica under 60 och 70-talet var ett land i politisk kris. Ett annat spår som är värt att nämnas är covern på Bob Dylans I Shall Be Released. Det är kraftfullt och spirituellt. Man blir helt enkelt befriad!

Party Time är sannerligen ett album som man inte bör missa om man gillar reggae.

Sibbles lämnade Heptones för en solokarriär kort efter Party Time. Heptones framgångar dalade efter detta.
1995 återkom dock Sibbles till bandet och orginaltrion levde vidare.

När året skrivs 2009 består The Heptones av Leroy Sibbles och Barry Llewellyn . Detta borde borga för att vi som är på URF 09 kan få uppleva ett Party Time. Det vill säga om herrarna väljer att plocka fram mästerverken från sitt musikaliska bagage (och under förutsättning att de har ett riktigt band, inte en casiosynt- orkester med sig).

Lyssna på Party Time

Lyssna på I Shall Be Released

Ladda hem The Heptones - Party Time

In Vinyl we trust

VINYLSKIVAN fyller 60 år.

Grattis, grattis!

Och är det någon musikgenre som verkligen hör ihop med vinyl så är det väl reggaen.

På Jamaica gav man länge ut mängder av sjutummare, men nu när lokalbefolkningen och Deejaysen övergått till CD och digitala format så är det främst för den europeiska och japanska samlarmarknaden som reggaevinyler trycks upp.

Jag tillhör de som tycker att det är något speciellt med vinylplattor. Det har inget med snobbism att göra, gudarna skall veta att jag älskar den digitala världen som gett mig möjlighet att hitta låtar som jag längtat efter att få höra eller helt enkelt inte visste fanns. Men vinylen ger mitt reggaelyssnande ett mervärde. Kanske handlar det om att reggaen har en viss charm när den innehåller lite vinylknaster, eller så är detta bara en dammig nostalgisk känsla över en svunnen tid. Sedan är det naturligtvis detta med konvoluten. Jag har på senare tid börjat köpa vinyl igen och att vinna en auktion och få hem en originalplatta från 70-talet är naturligtvis lite nördigt men njutningen över baktaktens levande rytm från ett levande material samtidigt som man får hålla i ett fullstort album är något som ger mig vällustkänslor. Ett lugn i jäktet och bruset. En vitaminkur för en stressad själ. Det är vinylens kraft för mig.

Den finaste och mest värdefulla vinylen i min samling är Catch a Fire med The Wailers. Det är, förutom att vara en fantastisk platta, ett konstverk. Skivan trycktes i knappt 20000 exemplar innan man insåg att det blev på tok för dyrt med denna Zippovariant. Nytrycket blev en vanlig platta med Bob himself rökandes en joint och The Wailers blev Bob Marley and the Wailers och resten, är som man säger, historia.

Här får ni första spåret från Catch a Fire.

Concrete jungle (tack till oldwah)