Bob Marley - The Complete Guide to his Music

Att kalla en bok för Bob Marley - the Complete Guide to his Music, förpliktigar naturligtvis. Men baske mig om inte denna 144sidiga bok i pocketformat lyckas med det som man inte förmår hitta på webben. Det författarna Ian McCann och Harry Hawke gör är att inventera Marleys låtskatt. De ger en kort men relevant information om varje låt som Marley spelat in! Och vad som är så superbt är att vi får reda på vilka plattor låtarna finns med på och vilka samlingar som är värda att inhandla. Dessa låtar som finns på otaliga skivor som kallas Early Years, Upsetter Recordings, The birth of a Legend, In the beginning osv. Ofta har dessa skivor ingen kronologi eller kvalitet. Hur skall man bli klok på alla skivor som kommer ut år efter år efter år. Att de kommer ut beror på det faktum att de tidiga materialet sålts och sålts igen, ingen vet riktigt vem som äger licenserna och ingen verkar längre vilja göra rättsprocess om saker och ting. Det är liksom ingen mening. När det gäller Upsettermaterialet så kan vi väl konstatera att den gode Scratch haft ett finger med i spelet när han i affekt sålde sina inspelningar. Inspelningar som sedan hamnat lite här och där och överallt och som sagt oftast i dålig kvalitet.

Hästjobbet författarna av denna bok gör, är att ge oss som är intresserade av kronologi och kvalitet, en chans att hitta rätt i djungeln.

Och om jag utefter denna bok och mitt eget huvud tillåts göra en bedömning och ge ett utlåtande om vilka plattor man bör införskaffa för att ha ett relativt komplett arkiv med Marleylåtar så kommer den här:

En sann musikälskare i allmänhet och reggaeälskare i synnerhet borde naturligtvis ha alla Marleys studioalbum från tiden på Island. Men om man bara skall ha ett album från Islandtiden så är det samlingsskivan Legend som gäller. Legend är verkligen så bra som alla säger och det är roligt att det säljer sommar efter sommar. Köp i så fall dubbelCDn med versioner och mixar.

Boxen Songs of Freedom är naturligtvis ett mycket bra köp om man vill ha Marley i större portion. För några hundralappar får man musik värd så mycket mer.

När det gäller åren innan Island så blir det alltså svårare. Boxen Fy-ah, Fy-ah anses vara ett riktig bra köp, och jag måste faktiskt hålla med. Boxen tar oss genom åren 1967-1970. Och här hittar man låtar som Marley, Bunny Wailer och Peter Tosh senare återanvände på sina soloplattor längre fram i karriären (Bend Down Low, Stir It Up, Steppin Razor, Fire, Fire bland andra) Det här är alltså inspelningar från Randys och JAD. Leslie Kong producerar och också även Johnny Nash rattar spakarna.





Riktigt lycklig blev jag när jag kunde komplettera Fy-ah,-Fy-ah med den sällsynta boxen The Complete Upsetter Collection. Boxen innehåller 6 cdskivor med 113 låtar allt inspelat med geniet Scratch i Black Ark. Orginal, versioner, dubbar och Deejays. Det sägs vara allt som Marley och Wailers någonsin spelat in I Black Ark. Har man dessa två är man ganska bra rustad....










Som ni förstår är jag lite av en Marleysamlare. Min Catch a Firevinyl i orginal (Zippofodralet) vårdar jag ömt och här i veckan kom jag över en vinylbox The Box Set





från Island 1982. Den innehåller de studioplattor Marley släppte på Island, med nya omslag. Boxen var tänkt för USAmarknaden och trycktes i 10000 numrerade ex. Problemet är bara att boxen är osprättad... Skall jag öppna tycker ni...?

Nedan kan ni lyssna på två låtar (Fire Fire och Hypocrites) från Fy-ah, Fy-ahboxen och två (Picture on the Wall samt Dreamland) från Upsetterboxen. Versionerna från Upsetterboxen är lite speciella. Enjoy!


Boken kan ni faktiskt kika i här





Lyssna i mobil/ladda hem

Fire Fire
Hypocrites
Picture on the Wall
Dreamland

VA - Putumayo Presents African Reggae (2009)

Putumayo heter en skivetikett som specialiserar sig på s.k worldmusic. Begreppet worldmusic är egentligen ganska komplicerat, personligen tycker jag att det ligger något kolonialt i det. Men samtidigt får man väl säga att ändamålet får helga medlen. Bolagen som har ambitionen att lyfta fram musik från delar av världen som normalt inte spelas i västvärldens aldrig sinande källor av reklamradio (eller skattefinasierad P3radio som vill låta fräsch) skall naturligtvis ha all heder av detta. Så efter denna brasklapp till inledning skall jag då berätta om en sådan välgärning. Den heter Putumayo Presents African Reggae. Och detta är en helt underbar reggaeskiva. Reggae from the motherland skulle man kunna säga. Om vi nu säger att rötterna till reggaen kom med slavskeppen från Afrika och här återvänder reggaen till moderlandet och adderas med afrikanska influenser och sound, så kanske jag överdriver något (många av reggaens influenser kommer väl snarare från USA, men likafullt har dessa influenser sitt ursprung från anfäderna från slavskeppen). Alla namn förutom nigerianen Majek Fashek var nya för mig. Ismael Isaac slår an tonen med en catchy Magno Mako, och därefter fortsätter det med ytterligare 9 kanonspår i rootsig stil. Jag kommer definitivt att leta efter artisternas olika fullängdare. Det ni skall göra är att inhandla denna platta så Putumayo kan gräva vidare.

Mina tre favoriter just nu kan ni njuta av direkt

Ladda hem plattan

Dem a runnin´

I förrgår vann Usain Bolt, Jamaika 100 meter överlägset och igår såg jag en oberörd Kenenisa Bekele från Etiopien enkelt vinna 10000 meter.
Jamaika plus Etiopien summerar jag enkelt ihop till Freddie McGregors fantastiska låt Joggin...
Noterar när jag letar efter låten att det ska finnas två 12tumsversioner, varav en skall vara fantastisk. Här får ni höra originalversionen i 7tumsformat. Antar att ni snart kommer få höra den fantastiska 12tumsversionen här på bloggen.

Jag inser att en del av er tycker att detta inlägg var långsökt. Men se det som en paus och håll tillgodo i regnet...

Island Record - 50 år!

Island records fyller 50 år i år. Grattis! Vi som hittade till reggaen på 80-talet har mycket att tacka Island för detta. Chris Blackwells mission att göra reggaen till en kommersiell genre bland andra gjorde att LP-skivorna som hittade till skivbutikernas reggaeavdelning blev fler. Att Marley var förgrundsfiguren för reggaegenren och den man satsade mest på råder det väl inget tvivel om. Men man skall komma ihåg att artister som Jimmy Cliff, Burning Spear och Gregory Isaacs också legat på Islands label. Lee Perrys "Holy Trinity"; Party Time, Police and Thieves och War in a Babylon är också plattor från bolaget. Third World, vars gamla hits vi kunde höra på URF är också de hämtade från Islandsejouren. Aswad, Steel Pulse och naturligtvis reggaepoeten Linton Kwesi Johnson är brittiska namn som alla börjat sin skivkarriär genom Islands försorg. I bakvattnet till hyllningarna finns det naturligtvis dem som menar att Chris Blackwell skott sig på duktiga låtskrivare och artister. Lee Perry menar att han blev sviken av Blackwell. Andra artister tycker att de fick stå tillbaka för ikonen Bob Marley, genom att deras skivor inte släpptes när de skulle och inte heller marknadsfördes på rätt sätt. Allt skulle kretsa kring Marley. Kanske var det så, men samtidigt får man väl säga att Chris Blackwells strategi att föra fram Marley också skapade den arena som gjort att andra reggaeartister överhuvudtaget fick en internationell publik. Islands satsning gjorde också att andra stora skivbolag insåg att de måste ha en reggaelabel, exempelvis Richard Bransons bolag Virgin.

För att uppmärksamma sin 50-åring födelsedag så har Island släppt en väldigt bra box Island records Reggae Box Set - War in a Babylon, som tar oss genom åren 1962 - 2005. På tre skivor får vi 64 låtar som man kanske hört, men också gamla låtar som samlare länge längtat efter att få i bra kvalitet. Disc 1 heter "The Harder They Come - Ska To Reggae" och där presenteras perioden 1962 - 1973. Vi lotsas från de tidigaste ska/rocksteadyinspelningarna och tar oss mot det lugnare reggaetempot. My Boy Lollipop med Mille Small är självklart med, denna dänga som blev den första kommersiella framgången för reggaegenren. Det är intressant att mot slutet av skivan verkligen höra hur det blir mer "reggae". "Party Time, Roots, Dub & Lovers" är titeln på skiva nummer två. Där spänner perioden mellan 1973 fram till 1980. Här hittar naturligtvis jag mina godbitar, låtar jag spelar ofta men också låtar som gör att jag plockar fram plattorna där de finns för att höra mer. Heptones, Burning Spear, Dillinger, Leroy Smart och många andra framför klassiska rootslåtar. Sista skivan Welcome To Jamrock 1980-2005 blir mer digital och därmed jobbigare att gilla. Fram till 83 -84 fungerar det, men sedan tar synthreggaen och casioeländet över. Men på det stora hela är detta sannerligen en bra box som rekommenderas och som bör finnas i en reggaeälskares skivhylla. Bookleten är ett 28-sidigt praktverk av Laurence Cane-Honeysett som också var med och skrev Young Gifted & Black, boken om Skivbolaget Trojan.

Anmärkningsvärt är att man i denna box helt uteslutet Bob Marley. Till sist släpper Island fram de andra....?

Här nedan kan ni lyssna på 6 spår från boxen.

Reggae Galore Magazine - köpläge!

Så kom jag till sist över ett nummer av Reggae Galore. Magasinet har visserligen funnits att köpa via webben sedan en tid, men det har aldrig riktigt blivit av. Istället så äntrade jag Skanks Stockholmsbutik och inhandlade numret (och också Countryman på DVD!). Reggae Galore har tidigare funnits som ett webbaserat magasin där man på ett förtjänstfullt sätt blandat kortare notiser med längre reportage, både om gammalt och nytt.
Nu satsar man fullt ut med ett försök att skapa en papperstidning. Och jädrar i mig vad bra man lyckas! I 25 graders sol, sittandes på en uteservering inmundigandes öl (dock ej Red Stripe) så så öppnar jag premiärnumret och det gungar igång helt med fokus på svensk reggae. Reggae Galore skapar en tidslinje från Peps Persson fram till dagens nya våg av Soundsystem. Vi får ett nedslag i Skärblacka, Sveriges egna reggaetown där de lokala reggaebanden fortfarande duggar tätt. Vidare kommer ett reportage om mannen som fick upp mina ögon (eller kanske öron) för reggae; Thomas Gylling berättar om sina upptåg. Ett kryddoftande reportage om John Caroll, eller Papa Bull som han annars är känd som, mannen som grundade Sveriges första riktiga soundsystem The Ambassador Sound får vi också oss serverat. Papa Bull har bytt skivtallrikarna mot grytorna och driver numera den Jamaikanska restaurangen Back A Yard på Söder i Stockholm. Mersmak ger också en liten intervju med Kristian Lönner författaren till den kommande boken Dubsjuk, som också den skall handla om svensk reggae. Det och mycket mer hittar du i Reggae Galore.
Björn Owen Johansson och redaktionen har gjort en mycket bra tidning och vi får hoppas att det blir fler. Men då krävs det att fler köper tidningen. Du beställer den här
Köp två och ge bort, gör det nu!

URF 2009 - Foton

Här kommer en liten slide på min URF 2009. Bilderna är tagna av min broder Mattias S, detta med sin iPhone (!)
Big Up Mattias!

URF - Dag Tre Avslutningen

En tärd Reggae Librarian ska här kort ge sina reflektioner om dag tre, och återkommer sedan med lite fler reflektioner när intrycken fått djupare fäste.

Jag hann tyvärr bara se slutet på Inna de Yard Ett gäng reggaelegender med Earl Chinna Smith i täten. Det jag såg var bra. Farbröderna kör sina gamla hits i akustisk tappning. Lennart W och Jonas B från LionDub meddelade mig att det var riktigt bra, och Lelle beordrar mig att kolla in plattorna som finns från detta projekt. Det skall bli.

Så till Internal Dread and His friends? där just ovannämnda Lelle W var Gävles bidrag till URF 2009. Internal Dread körde främst låtar från den sex år gamla Aum Revolution. Några nya låtar från den kommande plattan fick vi också höra och dessutom den gamla Calcuttalåten Rani. Men jag har lite svårt att veta hur jag skall förhålla mig till Internal Dreads reggae. Musikaliskt är det bra och klanderfritt. Det svänger. Men sedan är det detta med texterna, är de på allvar eller inte? Och hur ska jag tolka tröjan med Saddam Hussien? Som en ploj, ironi eller ett politiskt ställningstagande mot USA (men samtidigt blir det ett stöd för en diktator som mördat många människor)? Internal Dread (Tom Hofvander) sägs vara en man med stort allvar men också med en subtil humor och kanske är det också detta janusansikte som syns och hörs i musiken/texterna. Internal Dread har rönt stora framgångar som producent och livemixare för både reggaartister och artister inom andra genrer. Det är där jag tror Internal Dread gör sig bäst även om jag förstår att det är kul att samla sina vänner och bjuda på god musik. Synd bara att de fick spela inför så få.

Uppsalapojken Junior Natural är duktig och det svängde riktigt bra. Är man så här bra när man är 14 så undrar man hur bra det kommer att kunna bli i framtiden. Hoppas att Junior inte blickar för mycket åt det kommersiella hållet utan att han gör det han tycker är bra.

Nazareens hade jag hoppats på. Har inte hört så mycket av dem, men det jag hört har varit riktigt tungt och bra. Bröderna börjar schysst med lite Israel Vibrationdoftande reggae, men sedan följer ett segt parti i mitten och tyvärr lyfter det aldrig igen.

The Heptones får avsluta mitt URF 2009. Och som de gör det. Leroy Sibbles (som i sanningens namn ÄR Heptones, Barry Llewelyn får ursäkta) äger, glädjer och matar oss med gamla klassiker som Party Time, Mama said/Cool Rasta, Guiding Star och många andra Studio One stompiga låtar. Konserten är helt enkelt fenomenal, detta trots tekniska problem som förföljer bandet genom hela konserten. Jag dansar och sjunger trots att ryggen värker.... Konserten avslutas med I shall be released, något jag blir när jag lägger mig i sängen på hotellet. Färdig efter tre dagar i baktakt.


Nedan kan ni se Guiding Star från konserten URF 2009

URF 2009 Dag Två - Musiken

Eder utsände med än mer energidryck. Den allvarliga minen kommer sig av för lite roots...



Min familj brukar sjunga högt i bilen när blandskivan når fram till Junior Kellys If Love So Nice. Det är en helt underbar dänga. Jag säger bara Badang!!! Jag skall vara ärlig, jag vet inte om Kelly spelade den eftersom jag var 10 minuter sen till konserten. I övrigt var det väl, sådär. Kelly spelar modern roots och blandar med ett stänk av dancehall. Det var ett bra driv och gung, men tyvärr fick Kelly för sig att avsluta med någon slags perkoralballad. Och det finns inget värre en svulstiga reggaeballader. Inget!!!

Collie Buddz är ännu en artist som hip hop - raggakidzen tycker är bra. Och en låt på en mixtape, javisst, men annars säger det inte mig något (nej Daniel ingen S.O.S...).

Don Carlos, kallas legend. Tyvärr ett uttryck som devalverats i sitt värde eftersom det tycks räcka med att man hållit på länge för att erhålla epitet. Don Carlos har gjort sköna grejer och Don Carlos gjorde en bra spelning. Bra röst och en ännu bättre rutin och timing gjorde att konserten blev en av fredagens bästa. Versionen av Satta Massa Gana bidrog till detta intryck.

En stund med svenska Roots Circus visar att Sverige har bra musikskolor. Tight, bra sång och bra låtar. Värt att kolla upp. Jag återkommer när jag gjort det!

Holländska Ziggi sorterar vi in i Gentlemanfacket. Jag förutspår att denne kille kommer att bli stor.

Third World. Här kan väl Legendbegreppet användas igen. Det var roligt att få vara med på nostaligiresan av låtar man hörde på 80-talet (fast från 70-tals plattorna). Jag lyfter på hatten för att herrarna valde att köra lite Greatest Hits, även om jag gärna hört Irie Ites....

Ky-Mani Marley. Inte min kopp kaffe. Tycker att Ky-Mani har svagast röst av Marley Bros. Låtarna är totalt intetsägande för mig. Men samtidigt gissar jag att faktumet att vara son till ikonen måste vara komplicerat. Det hade förmodligen varit patetiskt att köra farsans hits, men jädrar vad jag hade sjungit med och dansat...

Ziggi - Den nye Gentlemannen?

URF 2009 Dag Två - Föreläsning

Fredagen inleddes med en föreläsning (!) sv professor Christian Lindberg. Lindberg har skrivit boken Marley – Lejonets frihetssång. Så ackompanjerad av regnsmatter mot Uppsala kommuns infotält fick vi höra berättelsen om Marleys liv. För de som läst en och annan biografi om Marley så tillförde inte Lindberg något, men visste man inget så var det säkert ett och annat som var en nyhet. Om intresse finns, så finns boken med all säkerhet att låna på ett välsorterat bibliotek. Jag har själv läst den och om man inte vill läsa någon (bättre) biografi på engelska så är det denna som gäller eftersom det är den enda biografin på svenska. Undertecknad ställde frågan huruvida Marley skulle ha blivit kidnappad av politiska rörelser om han levat idag? Lundberg och jag var överens om att det skulle han ha blivit. Det finns all anledning att återkomma till Marley. Hemma ligger Rita Marleys biografi om Bob och väntar. Jag tror faktiskt att den kan tillföra något. Jag hoppas att hon vågar vara lite ärlig.

URF 2009 Dag Ett

Eder utsände inmundigar energidryck och är fryntlig

URF 2009 är i gång. 24 grader och en skinande sol. Reggaen och Red Stripesen flödar. Rött, gult och grönt och allehanda rastarelaterade t-shirts. Dreads och wannabe-dreads, raggakidz och gamla stötar i Pepsskägg. Alla är kanske inte här, men många. Life is Great!

Musikaliskt då? I år var torsdagen vigd åt svenska artister. Tanken är att lufta fram vårt lands reggaetalanger. Men tyvärr blir Jaquees framträdande trevande. Det är aldrig lätt att öppna en festival och det blir inte lättare när arrangemanget är en P3-live inspelning. Tempot infinner sig inte. När man liksom väntar på att få komma igång med musiken och festivalstämningen så vill (åtminstone) inte jag ha något P3-tramsiga intervjuer. Tyvärr blir Jaquee bara en parentes precis som nästa akt Hailee, som var för mycket hip-hop för mig och jag har svårt att bedöma om det bra eller inte. Syster Sols spelning var småtrevlig. Hennes röst var lite halvpaj, men spelningen hade ett skönt gung. General Babylon är en skön låt, check it out.

Att URF bokar Rootvälta är något som förvånar, för att inte säga upprör mig. Eftersom Rootvälta inte finns med i programbladet får man anta att de var en panikbokning. För i all ärlighets namn så tycker jag inte att de platsar med sin Mora Träsk-reggae. Då kan man lika gärna boka Markoolio och låta honom framföra sina ”reggaealster”…

Men när skymningen lägger sig över Uppsala kliver kvällens behållning Kultiration på scenen. Marcus Berg ler och tar ner månen åt oss. Sällan har jag sett någon som lyckas få kärleksbudskapet att kännas 100 procent ärligt. Reggae i skön mix med jazz, blues och folkmusik är något som tilltalar mig.

En haltimma med Soundkilla Crew på tältscenen svängde och jag fick suget att bygga mig en anläggning…

Kvällen avslutades med Svenska Akademien. Ett band som många anser vara den svenska reggaescenens krona. Det tycker inte jag. För det första är det inte så mycket reggae, för det andra är det alldeles för (hip) - hoppigt. För det tredje är det för mycket plakattextsreggae. För min smak alltså.

Visst, en fartig partylivespelning som fungerade för massan… Men naivt är ett ord som kommer i min mun.

In alles så tycker jag att en blandning mellan inhemskt och internationell reggae är att föredra, istället för att separera bort det inhemska (vilket man egentligen inte gör, eftersom det blir mer svenskt under festivalen). Jag menar; reggaemusic is an international language, så varför sätta nationsgränser?

Men idag kommer det mera. Life is Greeeat!

Kultiration var torsdagens behållning

Tack.

Tack alla som röstat. Och tack för förtroendet. Ber om ursäkt för att jag betett mig lite som en "weeping boy" och bett om uppmärksamhet. Efter några dagar i Stockholm där jag inhandlat reggaelitteratur och skivor känner jag en viss lust att fortsätta orera här på bloggen. I morgon drar jag ner på Uppsala Reggae Festival så den känslan lär knappast bli mindre. Lovar inte att blogga från festivalen, men vem vet?

Hur som helst file under: reggae kör vidare. Det finns så många bra reggaeplattor som ni måste lyssna på. Och reggaen gör oss till bättre människor. Och världen behöver bra människor.
Världen behöver således reggae. Mycket reggae.