Mer Island och Aswad

Jag uppmärksammade tidigare Island records 50-åriga födelsedag. Här kan ni ladda hem en film som sändes på BBC om just Island och dess historia.

Keep on Running - 50 years of Island Records

Hittade också detta klipp från jubileumskonserten.
Det är Aswad som gör African Children och det anmärkningsvärda är att den avhoppade Brinsley Forde återförenas med Drummie Zeb och Tony Gad. Intressant är att läsa kommentarerna till klippet, där några menar att en riktig återförening skulle ha varit om Drummie Zeb parkerade sig bakom trummorna och om Tony Gad hanterade basen. Ännu en kommentar gör gällande att det var Drummie Zebs tryck på att Aswad skulle gå mot popreggaen som gjorde att Brinsley Forde hoppade av eftersom Brinsley ville ha kvar rootskänslan. Jag har väl inte reflekterat över varför Brinsley hoppade av, men om man betänker att Drummie Zeb står bakom micken på både Dont turn around och Give a little love, två av de låtar som blev mainstreamhits och som var början till slutet för Aswad i mina ögon, så kan man nog tänka sig att Drummie ville fortsätta sjunga lead och förpassa Brinsley åt sidan. Brinsley kan väl ändå vara glad att han slapp medverka på "mästerverket" Cool Summer Reggae....
På detta klipp är det Sly and Robbie som sköter trummor och bas. Samma killar som håller på att spela in med Brinsley (en platta som borde vara klar för länge sedan).

Bunny Wailer i MOJO

På jobbet brukar jag ibland läsa tidskriften MOJO (ja, jag jobbar på ett bibliotek). Främsta anledningen till att MOJO brukar få ackompanjera min lunchlåda är att få en blick över vad som händer utanför reggaevärlden. MOJO har ett litet mossigt anslag men det får man väl köpa när man själv börjar bli mossig. Hur som helst så skvallrade framsidan på månadens nummer om att legenden Bunny Wailer skulle intervjuas av skribentlegenden David Katz. Intressant. Eller snarare det borde varit intressant. Tyvärr blir det en alldeles för intetsägande intervju. För oss som har lite koll på Bunny W och hans karriär ger den inget nytt under solen. Katz är alldeles för snäll i sina frågor. Det blir för grunt. Kanske vill MOJO ha en sådan intervju. En snäll text bildsatt med Bunny och Peter som röker hasch, Bunny som spelar fotboll och Bunny med pråligt guldpannband med utsläppta dreads likt ett lejon. Alla tänkbara rastaattribut. Eftersom intervjun är gjord vid Bunnys Italienbesök så skulle man vilja att Katz fördjupade sig lite mer i fejden mellan Marley corporation/Blackwell och denna tvist gällande pengar (ni har kanske läst Dudikowskis intressanta kommentar på detta inlägg). Nu blir det inget av den varan, vilket kanske inte var något konstigt eftersom Katz stoppade diskussionen nere i Italien. Det vi får veta av intresse är att Bunny är på gång med två plattor, varav en är combinations med kvinnliga sångerskor (och det är intressant). Vi får också veta att Bunnys dotter skivdebuterar med en platta i höst som pappa Bunny producerat. Ni ska inte tro att jag inte gillar Bunny. Visst raljerar jag gärna över den s.k tributen till Bob Marley, men naturligtvis så har mannen gjort fantastiska plattor. Blackheart Man är en klassiker. Men jag gillar också den första plattan jag köpte med Bunny som heter Rock'n Groove (81). Det är en platta full av luftiga positiva vibrationer som verkligen vill få en att dansa. Slutet av 07 släpptes en extended orginalversion av plattan. Istället för 7 låtar får vi 17. Men problemet är att det inte är orginalversionen. Låtarna fadas ut innan vi hinner fram till dubbarna och de nya låtarna (80talslåtar som för tankarna till casiotributen) är inget att hänga upp i granen. Nej, det är orginalet ni ska lyssna på. Nu verkar det som Bunny skall re-release hela katalogen igen, men när jag läser detta får jag farhågor . Skulle vara kanon om Bunny släppte en riktigt bra platta snart. Tills dess ska jag ta och lyssna igenom den orginaldiskografin och hitta den Bunny jag gillar. Men vi börjar med Rock'n Groove (Orginalet).

Ladda ner

Argon (In vinyl we trust pt 2)

Argon heter min nya vinylspelare. Namnet låter som hämtat från Sagan om ringen. och kopplingen till just Sagan skulle väl kunna vara att den verkligen är My Precious...
Grejen var helt enkelt den att mina två ärvda vinylspelare inte höll måttet. Möjligen hade jag kunnat lämna in dem på reparation, men så dök denna spelare upp i en annons från HIFIklubben. Jag har alltid velat köpa något från dem, och nu var det dags för en vinylspelare.
Och Nej, jag är ingen vinyltaliban som tycker att vinyl är det enda formatet. Men jag gillar verkligen vinyl och det jag kan säga är att det låter underbart på min nya spelare. Jag är naturligtvis medveten om att de finns de som lägger ner tio gånger mer än mig på en vinylspelare (i detta fall 25000, alltså kan ni räkna ut att min spelare kostade 2500), och det är helt ok om man vill det. Helt slumpmässigt blev det en 12" med Aswad som premiärspelades på Argon. Jag lade på Roots Rockin' och vred upp volymen. Drummie Zebs intrummning fyllde rummet och harmonierna från flöjterna(!) skapade njutning.
Att det blev just Roots Rockin' var roligt eftersom jag så klart minns när jag införskaffade den. Det var ett sommarlov i Uppsala på 80-talet. Jag och min vän gjorde vår vanliga tur till Musikörat. Jag hade fått nys om att Aswad hade egen label och att Roots Rockin (som man hade fått höra på Live and Direct, men som inte fanns på något studioalbum) skulle finnas som 12tummare. Jag tog mig mod och frågade skivbutiksbiträdet. Han tog fram en katalog och bläddrade och hittade skivan. Han tipsade även om ännu en 12" som hette Bubblin' och jag räknade snabbt ihop att hela min sommarlovskassa skulle gå åt till dessa rariteter. Biträdet sprang ut på gatan och ropade på kollegan som var på väg till postkontoret med veckans beställningar. Mina Aswadplattor bifogades och en dryg vecka senare kunde jag hämta ut dem. Fattig men lycklig. Som jag förstår det gick Musikörat i graven i år. Men mina vinylskivor består. Och de förtjänar att spelas på en bra spelare vid namn Argon.
Här kan ni höra hur Roots Rockin' låter (men ändå inte eftersom detta är en Mp3 och vinyl är så mycket mer ;-)

Stir it up: Reggae Album Cover Art

Chris Morrow heter mannen som 1999 satte ihop denna bok, med det lite fåniga namnet Stir It Up: Reggae Album Cover Art. Boken innehåller 243 vinylomslag som visar att vinyl sannerligen är konst. Och räcker det inte med ögat för att förstå detta så bidrar Morrows text till att förklara vilka funderingar och hårt arbete som ligger bakom omslagen. Att cdformatet gjorde att konstkänslan försvann är bekant för oss vinylanistas och utvecklingen mot downloads och mp3 gör naturligtvis att omslagen snart försvinner helt. Utvecklingen är inget att deppa ihop för, det finns många vinylskivor att samla för den som vill och jag är den första att erkänna att downloadsen har breddat mitt reggaebibliotek. Förordet till boken är skrivet av Neil Garrick. Garrick är mannen bakom omslagen till de flesta Bob Marleyskivorna från Islandperioden. Han har också gjort omslag till Black Uhuru, Bunny Wailer och Peter Tosh. In alles är han upphovsman till flera hundra vinylalster. Det är oerhört intressant att höra hur omslaget till Rastaman Vibration egentligen skulle se ut eller vad tanken med Survival var från början. Morrow tar avstamp i 60talets omslag och reser fram till 80talet. Vi får se mängder av omslag med H.I.M Haile Selassie, en hel del marijuanablad och naturligtvis dreadlocks så det bångnar. Roligt är också att se de humoristiska tecknade omslagen. Det finns med all säkerhet luckor i berättelsen om omslag, men kanske kan man hoppas på att det någon gång kommer en uppföljare. Jag njöt verkligen av att se alla dessa bilder och naturligtvis också över att själv kunna ta fram en del av plattorna för att se dem "live". Lite underligt är det dock att Marleys Catch a fire inte omnämns (ja jag menarden med Zippomslaget och det är inte meningen att tjata...).
Detta är dock en marginalanmärkning, kommer ni över denna bok så tveka inte utan köp den.
Som min vän Mangabibliotekarien säger: Rekommenderas

Här kan ni bläddra lite i boken