The Congos - Back in the Black Ark

The Congos kommer till Sverige den 31 oktober. Då borde man förstås vara där. De är ett av de "stora" banden som jag i alla fall skulle vilja se. Nu har de återförenats med galningen Lee "Scratch" Perry, mannen som låg bakom debutalbumet "Heart of the Congos" där mosterhiten "Fisherman" fanns med. "Back in the Black Ark" skall nya plattan heta och jag har förgäves sökt på den stora webben efter den. Jag kan alltså inte bekräfta att den släppts ännu. Ett klipp på Youtube (det skall inte bli någon vana) visar dock att Cedric Myton och de andra sjunger och spelar med "Scratch" .
Som sagt; hoppas man kan vara på Göta Källare den 31 oktober.

The riddim you must feel

I'm back. För stunden. Hade tänkt lägga ner. Så mycket reggae, så lite tid. Hösten drabbade mig. Reggaefarbrorn blev trött. Men så dyker det upp en fest. En helt OK fest. Gamla goda vänner i en mix med nya människor som kanske blir vänner. En läsare av denna blogg, låt oss kalla honom B, bjuder på reggaeklipp från Youtube. En av gästerna vräker ur sig ungefär att "50 procent av upplevelsen av reggae måste ju ha med rökat att göra". Min tolkning av detta uttalande är att man helt enkelt måste vara lite pårökt för att få ut någonting av reggae. Jag har aldrig rökt dessa "illegala substanser som gör att man blir lite skojig i skallen". Visst är det väl så att rätt konsumtion av alkohol kan skapa lustfyllda reggaemoments. Men jag antar att alkoholen har samma inverkan på andra musikstilar, eller för övrigt andra konstformer. Jag antar att man som vän av reggae får leva med dessa ogenomtänkta uttalanden från ickereggaemänniskorna. De som inte riktigt känner. De som inte hittat Sanningen (jag överdriver, men det kändes kul). Kanske är det så att vi som är något av reggaenerdar bidrar själv till detta genom att själva skoja med lite patois ibland. Själv stoltserar jag med ett duschdraperi som går i rött, gult och grönt med Bob Marley på (det är inte alla som duschar med Bob varje morgon). Kanske har vi öppnat för alla dessa ignoranta kommentarer om haschet och reggaen. Kanske bryr vi oss inte.
Låt mig bara konstatera att spriten och Rock n roll inte på långa vägar nämns med samma fnysning.
En annan gäst med fusionmusik och progressiv rock a la Gentle Giants kunde inte förstå reggaen. Broder B utlovade en bränd CD med sköna låtar. Fusionliraren lovade att lyssna för han ville verkligen förstå reggae. Undertecknad var tvungen att rycka in och utbrista "Reggae är inget man förstår, det är något man känner". Detta går naturligtvis att säga om alla typer av musik och konstformer. Man känner. Man upplever något. Det går en vällustkänsla genom kroppen. Man njuter. Men förstår? Nej, det är inte viktigt. Och visst kan man förstå musik utifrån ett teoretiskt perspektiv. Man kan hålla på med ackordanalys och former och struktur, visst. Men som lyssnare så handlar det om att känna. En del småkänner bara lite till reklamradions skval. En del hittar till hårdrocken och riktigt KÄNNER hur de distade taggtrådsgittarerna rister i kroppen. Och så är det vi reggaetomtar som njuter av baktakt.

Som någon reggaevän sade (jag har tappat namnet):
The lyrics you can analyze. The riddim you must feel.


Jag lovar att det inte skall bli någon vana med Youtubeklipp, men detta är ett av de klipp Broder B spelade och förutom att titeln är klockren till detta inlägg så är låten OK och videon kalas.

Desmond Foster i Rub a Dub studio