Alborosie - I'm leaving you

Visst gör det ont när knoppar brista. När någon man hade tilltro till sviker en. Jag talar om Alborosie, mannen som jag trodde var den moderna reggaens hopp. Med mer än en fot i rootsmyllan så fångade han mig. Jag blev tagen, rent av förälskad.

Min kärlek började då jag ramlade över Rastafari Anthem på någon obskyr sida på en webben. Det lät skitigt, det lät roots, det lät fantastiskt. Det var sannerligen överraskande att upptäcka att denna snubbe hade italiensa rötter och nu tagit sig till Jamdown för att nå framgång. Modigt. Jag letade vidare för att hitta digitala kopior av de raspiga vinylerna. Kingston Town, minst lika skön som Rastafari Anthem hämtades hem, tillsammans med en massa aandra låtara av skiftande kvalitet. Så ryktades om en fullängdare, någon slags halvofficiel sak skulle dyka upp. Och dessutom skulle han komma till URF. Spelningen på URF var bra och plattan Soul Pirate mycket bra. Min favorit från den, låten Work har blivit själva sloganen för varför jag vill skriva och dela med mig av reggaen. "Work, jah, jah people must work to keep reggae music alive". Det är liksom det det handlar om för mig. Reggaen måste vara levande. Den goda kärleksfulla reggaen, den som är helt i motpol till de homofobiska artisterna som slösar bort sin talang genom sitt löjeväckande tjat och hat mot homosexuella människor.

Allt såg så bra ut för Alboroise. Han fick kontrakt med Greensleeves och jag upprördes över att det på vissa forum menades att Alba blivit en Sell Out. Jag kunde inte förstå varför Alboroises signing till Greensleeves skulle vara så kosntigt. På så sätt så skulle Alborosie nå en större publik och få mer uppmärksamhet. Men kanske hade de rätt. Eller de hade rätt. Snabbt kom plattan Escape from Babylon (2009), och trots att den innehöll någon låt som höll bra klass, så kände den som ett hafsverk. Operation Uppsala är på något sätt en rätt kul låt, även om den inte är särskilt smickrande för Uppsala (men det beror naturligtvis inte på URF utan att polisen är lite kinkig...). Knappt har 2010 börjat och då dyker Escape from Babylon to the Kingdom Zion upp. Ja, ni ser, det är liksom samma skiva. Någon låt är bortplockkad från 2009 och någon tillagd. Bland andra en helt meningsläs version av Steel Pulses Steppin Out. Det känns så färglöst att köra in en gammal (i mitt tycke klassiker) låt och låta Alborosie brusa lite med sin hesa stämma. David Hinds, frontman i Steel Pulse, är förvisso med. Men det hjälper inte. Nu är jag inte dummare än att jag förstår att Alborosie sitter lite i Greensleeves händer. De vill smida medan järnet är varmt. Men, jag menar, vad faen är det för mening att släppa samma platta inom loppet av ett år? Nej, min gode Alba mystiken är bruten. Det känns som romansen är över. Du måste göra en jädrigt bra platta för att vinna tillbaka mitt förtroende.

Jag är ledsen. Jag vill helst använda file under: reggae till att hissa och tipsa om bra saker. Men jag hoppas ni förlåter mig för att jag lägger mig på divanen och gråter ut. Det är slut Alborosie. Gå här ifrån och låt mig bara få minnas allt vi hade som var bra.

Skivorna finns att lyssna på via Spotify om ni känner att ni måste. Till er som inte har Spotify; just i detta fall missar ni inte något. Men skaffa gärna en invite för det finns mycket bra reggae där.