2008 proklamerade den Jamaicanska regeringen att februari skulle vara Reggae Month. Att man valde just februari beror säkerligen på att både kungen Bob Marley och kronprinsen Dennis Brown har sina födelsedagar då. Reggaemånaden har kommit till för att lyfta upp reggaen och för att de styrande på Jamaica vill synliggöra sin största export; reggaen.
I slutet av sjuttiotalet , då Marley blev superstar och också hade inverkan på Jamaicansk inrikespolitik, förändrades synen på reggaen och rastas. Den accepterades som något som, trots visst förhärligande av illegala substanser, satte strålkastaren på den karibiska ön. Under reggaemånaden hålls, förutom konserter, också föreläsningar om reggae och dess betydelse. Reggaen flyttar in på universitet. Förutom de återkommande föreläsningarna om Bob Marley, i år då legenden firar sin 65 födelsedag, så hålls också diskussioner om reggaen verkligen är synonym med Jamaica längre? Kulturminister Olivia Babsy Grange menar att om inte nödvändiga åtgärder tas, så kommer reggaen definitivt inte vara det längre. I Europa föredrar man europeiska artister före jamaicanska . Mycket av det som kopplas ihop med reggaen från Jamaica, möjligen med "legenderna" som undantag, är homofobiska uttalanden av "nya" artister som Buju Banton, Capleton och även Sizzla. I Tyskland finns det många intressanta dubkollektiv (som jag ämnar återkomma till) och på de brittiska öarna intressanta soundsystems. I Canada finns Dubmatix och i Norden är reggaen starkare än någonsin med alla reggaegenrer representerade. På Jamaica varken produceras det reggae eller pressas sjutummare så som det en gång gjorde. Att som svensk vit reggaeälskare åka till reggaens hemland känns också riskabelt. Kingston räknas, som jag förstår det, till en av de farligaste städerna på jorden. Det räcker nog inte att få fripass bara för att man skriver reggaeblogg på svenska...
Men att reggaemånaden finns är helt ok. Det är också bra att reggae diskuteras och analyseras. Visst handlar det främst om att känna rytmen, men reggaehistorikerna behövs för att hålla reggaen levande. Jag skulle inte ha något emot att plocka ihop lite fristående kurser i ämnet reggae. 30 % roots, 30 % dub, 20 % Soundsystem och deejaying och 20 % rastafarikultur, så skulle min A-kurs kunna se ut. Och visst skulle väl några av er, just i detta nu, när kylan och snön bäddar in oss nordbor, gärna följa med till karibien och sippa på en Red Stripe?
Tyvärr kan jag bara erbjuda er en musikalisk illusion av det.
Här kommer Bob Marleys Smile Jamaica som skrevs på beställning till den Jamaicanska turistindustrin för att måla upp en positiv bild av Jamaica. Ni får den både upptempo och i en slow version.
Läs gärna artkeln Jamaica losing its grip on Reggae — Culture Minister
0 kommentarer:
Skicka en kommentar