Nazireggae vs Hippiereggae?

Naturligtvis så sätter jag nästan morgonkaffet i halsen när jag möts av rubriken "Nazireggae är endast lite sämre en hippiereggae", på DN Kulturs förstasida. Snacka om att väcka intresse!

Krönikören Fredrik Strage ler verkligen i mjugg när han får möjligheten att både häckla nynazismen och reggae. Två flugor i en smäll, liksom.

Bakgrunden till krönikan är att det nynazidoftande (eller snarare stinkande) ungdomsförbundet Nordisk Ungdom använt moderna reggaetoner för att skapa en propagandalåt. Strage menar att hippiereggaen (?) bara är marginellt bättre än nazireggae. Hippiereggaen exemplifieras , allt enligt Strage, av Kapten Röd, Syster Sol och Kultiration. Reggaefans verkar ha reagerat starkt på Nordisk Ungdoms fräckhet att kidnappa reggaen till sin propagandaapparat. Men Strage menar att det finns beröringspunkter mellan nazihögern och reggaen. Dessa är homofobin, afrocentrismen, tron på kärnfamiljen och vurmandet av naturen (!).

Först vet jag inte om jag skall skratta eller gråta över Strages krönika. Sedan blir jag förbannad. Dels över att kombinationen nazism och reggae är så absurd. Men också över Strages krönika som angriper reggaen, den musikgenre jag kommit att älska och vara helt beroende av. Strage provocerar mig.Men istället för att skriva något i affekt så bestämmer jag mig för att fundera ett slag.

Vad menar Strage egentligen? Finns det någon bäring i hans resonemang?
Jag börjar med att kolla in källan, dvs Nordens Ungdom och länken till låten Tänk. Det visar sig att Nordisk Ungdom är en ny organisation som i år sjösatt sin webbplats och sparkat igång genom att lansera denna låt. De erkänner själv att det handlar om att få uppmärksamhet och de är glada för att de lyckats. De är smarta, riktigt smarta. Strage ger dem utrymme och det gör jag också i och med detta inlägg. Att de valt att använda sig av reggae är också klockrent eftersom att delar av den svenska reggaen idag har ett klart vänsterperspektiv som för tankarna till proggen på sjuttiotalet.

Men om Strage menar att det är musiken som är marginellt sämre eller ideologin (jag kallar det så även om det inte i egentlig mening kan kallas ideologi, rörelse är kanske bättre) framgår inte direkt. Efter att ha lyssnat på låten deras låt Tänk så måste jag vara ärlig och säga att rent musikaliskt så befinner sig inte låten långt från hur Kapten Röd, General Knas eller Syster Sol skulle kunna låta om de hade en dålig dag.

Men innehållet i texterna då? Javisst handlar Tänk om att förändra samhället. Men där Nordisk Ungdom vill kasta ut, vill Kapten Röd och Syster Sol öppna gränser och släppa in. Syster Sol, Kapten Röd och General Knas bygger på kärlek inte hat. Visst häcklar reggaeartister med hjärtat åt vänster moderater och visst kritiserar man polisbrutalitet. Men jag upplever inte detta som hat utan grunden i deras artisteri är medmänsklighet.

Så Strage blandar ihop korten för att få svung på sin krönika (vilket är OK, det ingår i krönikans formalia). För det finns stora skillnader mellan svensk vänsterreggae och internationell reggae och ragga.

Men visst, jag har stora problem med hatet mot homosexuella inom internationell reggae. Den är löjeväckande. Jag kan inte förhindra att dessa tankar finns i rastafarirörelsen och att även artister tycker så. Men att basunera ut det från scenen är idiotiskt och det smutsar ner hela reggaegenren. Jag har också stora problem med den moderna reggaen, eller snarare raggan som liknar mer gangsterhip-hop (som väl Strage hyser kärlek till?). Jag har lika stora problem med de svenska kidsen som går klädda i rödgulgrönfärgade byxor och beter sig stöddigt (det är dem jag skulle vilja hittade till denna blogg. För att få lite undervisning om rootsreggae).

Visst finns det en afrocentrism inom reggaen, men den måste naturligtvis sättas in i en kontext där färgade människor levt under förtryck med slaveri, kolonialism och diskriminering. Den del av afrocentrismen som handlar om den färgade människans självklara rätt att få jämlikhet och rättvisa är okej. Handlar det däremot om omvänd rasism, så är det fel. På det stora hela tycker jag att reggaescenen är mixad. Också var det här med tron på kärnfamiljen. Jag tycker mig se många olika former av samlevnad hos dem som gillar eller spelar reggae. Att rastafarirörelsen rent historiskt satt mannen före kvinnan är att beklaga. Det har även andra religioner också gjort (och gör naturligtvis också en idag), vilket inte ursäktar beteendet, men jag tror och hoppas att även rastakvinnan är mer fri idag än förr.

Vurmandet av naturen? Ja naturbarn finns det många som är. Äventyrare, jordbrukare och miljöpartister. Ja raden kan göras lång . Natur- och miljövännerna blir fler och fler. Att vara klimatsmart är väl inte detsamma som att vara nazist hoppas jag?

Så visst, det går att hitta beröringspunkter. Men det skulle jag kunna hitta i andra musikgenrer eller från sportens värld (styrka, kroppsideal) eller i stort sett vad som helst.
Men frågan är om det finns någon annan musikgenre som innehåller så mycket positiv energi? Om det är det Strage menar med hippiereggae, så by all means, call me a Hippie.

Men det finns ändå en poäng med Strages krönika och det är att även reggaen innehåller mindre bra saker och att det finns all anledning att fundera var man står.
I slutet av sin text efterlyser Strage låtar som kritiserar nazism. Det märks att Strage har stora luckor i sin kunskap om reggae...


Positive vibrations!


Källor

DN
Nordisk Ungdom
Länk till låten Tänk på Youtube

file under: reggae - både här och där

Uppmärksamma läsare av bloggen noterar att file under: reggae nu finns både som blogg och på facebook samt twitter.
Varför då, kanske någon undrar. Jo för att sprida reggaen överallt vore det självklara svaret. Men det handlar också om att kommunicera i flera kanaler.

På bloggen kommer jag fortfarande att erbjuda texter med ett personligt avtryck och också smakprov på bra reggae.

På facebook kommer jag dels att länka till mina blogginlägg, men också lägga upp annat material som jag känner för. Vissa grejer kommer du alltså bara att hitta på facebook. Är du en facebookare vore det trevligt om du ville bli ett fan. Då får du ju dessutom file under: reggae i din newsfeed på facebook.

På twitter så kommer jag att kvittra fram små tankar om reggaerelaterade saker. Det kan vara en plötslig ingivelse men också en länk till något som är värt att kolla in.

Kort sagt vill du ha mycket reggae så kollar du in alla mina kanaler. Men du väljer givetvis själv.

Något för dem som väntar... (Brinsley where art thou?)

(Om ni tycker att ni läst detta förut, så stämmer det till viss del. Redan för ett och ett halvt år sedan så saknade jag Mr Forde)

Vi är väl i alla fall några (jag, Dudikowski och bröderna B-sson) som väntar på Brinsley Fordes nya album. Den forne Aswadsångaren har gäckat oss länge nog nu. I somras gick han in i studion med Sly and Robbie, det finns det bildbevis på via Youtube, och jag trodde att plattan skulle nå diskarna innan julen. Men icke. På Brinsleys MySpacesida ser man en banner som säger The Wait is almost over. Men den har legat där ett bra tag nu. Inget datum, ingen ny information.

Jag skall vara ärlig; jag har inga stora förhoppningar på plattan. Det kommer inte att bli som i fornstora dar. Det blir ingen New Chapter. Men det skulle i alla fall vara ett nytt kapitel i Brinsley Fordes karriär om han fick släppa en soloplatta. Och det räcker för mig om den innehåller ett par, tre bra låtar. För rösten har han. Att Sly and Robbie är involverade ger möjligen lite tyngd, men det behöver inte betyda att det blir bra för dessa gossar har en del skräp på sitt CV.

Det som gör det spännande är att Guido Craveiro också finns med i kulisserna. Craveiro låg bakom albumet Police in Dub som jag gillade(och säkert får anledning att återkomma till).

Vi får som sagt hålla tummarna att det blir ett album och att det knakse öppnar för att brinsley Forde ger sig ut på en turne. Låter inte en sommarspelning på URF lockande. En Brinsley som blandar nytt med gamla Aswadpärlor? Det tycker jag i alla fall!

När jag dammsuger webben för att få mer information om det kommande(?) skivsläppet så hittar jag dock detta. En liten tröst. En 12tummare som heter Cant take no more. Det är Brinsley som lägger sång över sin egen röst på Warrior Charge från filmen Babylon. Get it? Lyssna så förstår ni som sett Babylon. Nice One säger jag! Vinyl beställd! Och kom igen nu Brinsley; I cant take no more!

Reggae month

2008 proklamerade den Jamaicanska regeringen att februari skulle vara Reggae Month. Att man valde just februari beror säkerligen på att både kungen Bob Marley och kronprinsen Dennis Brown har sina födelsedagar då. Reggaemånaden har kommit till för att lyfta upp reggaen och för att de styrande på Jamaica vill synliggöra sin största export; reggaen.
I slutet av sjuttiotalet , då Marley blev superstar och också hade inverkan på Jamaicansk inrikespolitik, förändrades synen på reggaen och rastas. Den accepterades som något som, trots visst förhärligande av illegala substanser, satte strålkastaren på den karibiska ön. Under reggaemånaden hålls, förutom konserter, också föreläsningar om reggae och dess betydelse. Reggaen flyttar in på universitet. Förutom de återkommande föreläsningarna om Bob Marley, i år då legenden firar sin 65 födelsedag, så hålls också diskussioner om reggaen verkligen är synonym med Jamaica längre? Kulturminister Olivia Babsy Grange menar att om inte nödvändiga åtgärder tas, så kommer reggaen definitivt inte vara det längre. I Europa föredrar man europeiska artister före jamaicanska . Mycket av det som kopplas ihop med reggaen från Jamaica, möjligen med "legenderna" som undantag, är homofobiska uttalanden av "nya" artister som Buju Banton, Capleton och även Sizzla. I Tyskland finns det många intressanta dubkollektiv (som jag ämnar återkomma till) och på de brittiska öarna intressanta soundsystems. I Canada finns Dubmatix och i Norden är reggaen starkare än någonsin med alla reggaegenrer representerade. På Jamaica varken produceras det reggae eller pressas sjutummare så som det en gång gjorde. Att som svensk vit reggaeälskare åka till reggaens hemland känns också riskabelt. Kingston räknas, som jag förstår det, till en av de farligaste städerna på jorden. Det räcker nog inte att få fripass bara för att man skriver reggaeblogg på svenska...

Men att reggaemånaden finns är helt ok. Det är också bra att reggae diskuteras och analyseras. Visst handlar det främst om att känna rytmen, men reggaehistorikerna behövs för att hålla reggaen levande. Jag skulle inte ha något emot att plocka ihop lite fristående kurser i ämnet reggae. 30 % roots, 30 % dub, 20 % Soundsystem och deejaying och 20 % rastafarikultur, så skulle min A-kurs kunna se ut. Och visst skulle väl några av er, just i detta nu, när kylan och snön bäddar in oss nordbor, gärna följa med till karibien och sippa på en Red Stripe?

Tyvärr kan jag bara erbjuda er en musikalisk illusion av det.
Här kommer Bob Marleys Smile Jamaica som skrevs på beställning till den Jamaicanska turistindustrin för att måla upp en positiv bild av Jamaica. Ni får den både upptempo och i en slow version.

Läs gärna artkeln Jamaica losing its grip on Reggae — Culture Minister

Alborosie - I'm leaving you

Visst gör det ont när knoppar brista. När någon man hade tilltro till sviker en. Jag talar om Alborosie, mannen som jag trodde var den moderna reggaens hopp. Med mer än en fot i rootsmyllan så fångade han mig. Jag blev tagen, rent av förälskad.

Min kärlek började då jag ramlade över Rastafari Anthem på någon obskyr sida på en webben. Det lät skitigt, det lät roots, det lät fantastiskt. Det var sannerligen överraskande att upptäcka att denna snubbe hade italiensa rötter och nu tagit sig till Jamdown för att nå framgång. Modigt. Jag letade vidare för att hitta digitala kopior av de raspiga vinylerna. Kingston Town, minst lika skön som Rastafari Anthem hämtades hem, tillsammans med en massa aandra låtara av skiftande kvalitet. Så ryktades om en fullängdare, någon slags halvofficiel sak skulle dyka upp. Och dessutom skulle han komma till URF. Spelningen på URF var bra och plattan Soul Pirate mycket bra. Min favorit från den, låten Work har blivit själva sloganen för varför jag vill skriva och dela med mig av reggaen. "Work, jah, jah people must work to keep reggae music alive". Det är liksom det det handlar om för mig. Reggaen måste vara levande. Den goda kärleksfulla reggaen, den som är helt i motpol till de homofobiska artisterna som slösar bort sin talang genom sitt löjeväckande tjat och hat mot homosexuella människor.

Allt såg så bra ut för Alboroise. Han fick kontrakt med Greensleeves och jag upprördes över att det på vissa forum menades att Alba blivit en Sell Out. Jag kunde inte förstå varför Alboroises signing till Greensleeves skulle vara så kosntigt. På så sätt så skulle Alborosie nå en större publik och få mer uppmärksamhet. Men kanske hade de rätt. Eller de hade rätt. Snabbt kom plattan Escape from Babylon (2009), och trots att den innehöll någon låt som höll bra klass, så kände den som ett hafsverk. Operation Uppsala är på något sätt en rätt kul låt, även om den inte är särskilt smickrande för Uppsala (men det beror naturligtvis inte på URF utan att polisen är lite kinkig...). Knappt har 2010 börjat och då dyker Escape from Babylon to the Kingdom Zion upp. Ja, ni ser, det är liksom samma skiva. Någon låt är bortplockkad från 2009 och någon tillagd. Bland andra en helt meningsläs version av Steel Pulses Steppin Out. Det känns så färglöst att köra in en gammal (i mitt tycke klassiker) låt och låta Alborosie brusa lite med sin hesa stämma. David Hinds, frontman i Steel Pulse, är förvisso med. Men det hjälper inte. Nu är jag inte dummare än att jag förstår att Alborosie sitter lite i Greensleeves händer. De vill smida medan järnet är varmt. Men, jag menar, vad faen är det för mening att släppa samma platta inom loppet av ett år? Nej, min gode Alba mystiken är bruten. Det känns som romansen är över. Du måste göra en jädrigt bra platta för att vinna tillbaka mitt förtroende.

Jag är ledsen. Jag vill helst använda file under: reggae till att hissa och tipsa om bra saker. Men jag hoppas ni förlåter mig för att jag lägger mig på divanen och gråter ut. Det är slut Alborosie. Gå här ifrån och låt mig bara få minnas allt vi hade som var bra.

Skivorna finns att lyssna på via Spotify om ni känner att ni måste. Till er som inte har Spotify; just i detta fall missar ni inte något. Men skaffa gärna en invite för det finns mycket bra reggae där.

The Clash inna different stylee

Jag har aldrig varit någon stor fan av The Clash. Min gamle vän Jansson brukade förvisso spela en hel del plattor med bandet och låten Rock the Casbah skulle nog kunna kvala in på en 20 i topplista om jag vore på rätt humör. Att Clash har en koppling till reggaen har naturligtvis inte gått någon reggaefan förbi. Punken och reggaen är besläktade. Kanske inte syskon eller ens halvsyskon, men i alla fall två kusiner som gillar att hänga med varandra. Det är väl kanske så man kan tänka sig att det såg ut då legendaren Don Letts hade klubbfester där punkare och rastas dök upp. Vet inte om Marley och Strummer drack broderskål (eller kanske puffade på samma joint...) någon gång. Klart är att Bob Marley nämnde The Clash i texten på singeln Punky Reggae Party signerad Marley/Lee Perry.
Kanske berodde det på att The Clash gjorde en cover på Junior Murvins monsterhit Police and Thieves och att geniet och madmannen Lee Scratch Perry var med och vred på rattarna på låten Complete control från debutalbumet (det hörs dock inte mycket av Perry i den låten, det sägs att gruppen mixade om det mesta efter maestro Perry lämnat studion...). Därefter samarbetade också Clash med Mikey Dread främst på albumet Sandinista!

The Clash reggaevibbar gör det dock helt logiskt att en yngre generation av dubartister väljer att hylla Joe Strummer och Co genom att göra en coverplatta som baseras på Strummers musik. En platta som förgylls med dub och electronica. Min favorit Dubmatix gör tillsammans med just Don Letts en schysst version av London Calling och även John Browns Body gör bra ifrån sig på Bankrobber. Annat är väl mindre bra, som min Clashfavorit Rock the Casbah som jag inte tycker fungerar. Det är klart att är man en Clashälskare så kan man kanske ha svårt för dessa försök att hedra Strummer. Men då får man väl se det fina med projektet. Som helt enkelt handlar om att samla pengar till Strummerville, en fond som delar ut pengar till musiker i behov av en hjälpande hand.
Jag har köpt skivan via iTunes. Gör det du också om du har lite slantar över.



Här kan du provlyssna

Shatter The Hotel: A Dub Inspired Tribute To Joe Strummer by Strummerville

Har du Spotify kan du tjuvlyssna här

Various Artists – Shatter The Hotel: A Dub Inspired Tribute To Joe Strummer

Beatundercontrol

är något som eder Reggae Librarian inte riktigt haft under denna månad av vinterkyla. Ishelvetet vann kampen mot de positiva vibrationerna. Varken Red Stripesen eller reggaen kunde tina upp sinnet vilket i sin tur gjorde att bloggande legat i träda. Hade dock tänkt mig en liten grej om Beatundercontrol som ändå var höjdpunkten under denna period. Men fan tro det om inte Svenska Reggaebloggen snuvade mig med en dag! Men eftersom jag inte har ambitionen att vara först seller störst, eller ens bäst så förtjänar Gävlesonen Ulf "Rockis" Ivarsson att uppmärksammas även här och överallt. Rockis är, för dem som inte vet, basisten som spelat blues med Claes Yngström och Sky High, förnyat popmusiken med Tomas Di Leva och haft en stor del i den pånyttfödde Thåströms alster de senare åren. Bland mycket, mycket annat förstås. Här uppmarksammar jag honom för dubmästerverket Secrets of fascination, en dub som Bill Laswell varit med och fingrat på. Laswell har bland annat gjort Dreams of Freedom/Ambient Translations of Bob Marley In Dub. En platta som Marleypuritanerna naturligtvis totalsågar. själv tycker jag att den är helt ok i rätt sammanhang. Själv gräver jag som ni vet rätt djupt i reggaemyllan, men det betyder inte att man behöver (om uttrycket tillåts i dessa tider) vara helt insnöad. Ett öppet sinne för varianter på reggae och annan musik förkovrar. Nåväl, Laswell har gjort mycket annat. Han är med både här och där och exprimenterar med dub och ambient.
Fantastiskt kul att han samarbetar med Beatundercontrol, det kanske gör att en större marknad öppnar sig, vad vet jag.
Vad jag vet är att sätrapojken Ulf Ivarsson briljerar och, som det nu för tiden heter, äger. Och det blir också mer dub i vår då en EP med sköna vibrationer och beats släpps.
Nice, säger jag och känner att ishelvetet nog skall få sig en match ändå.

Den här låten tar ni nu och köper via iTunes (sök på Bill Laswell).
Surfa också in på Rockis hemsida och läs om beatundercontrol och alla andra projekt som denne kreative man sysselsätter sig med.
Läs också Svenska reggaebloggens intervju med Rockis. Svenska reggaebloggen levererar texter om reggae nästan varje dag.

Här kan ni lyssna på låten via Youtube
Bill Laswell hittar ni som har Spotify här Search - bill laswell