Kalle Ankareggae?

Jag antar att ni har hört talas om Disneyklubben. Men har ni hört talas om The Disney Reggae Club? Jo, The Disney Reggae Club är helt enkelt namnet på en kommande platta från Disney. Disney har raggat upp ett gäng reggaeartister, de flesta s.k legender, som här tar sig an låtar från Disneyfilmer.

Och vad skall man då tycka om detta tilltag? Ja, man kan till exempel tycka att reggaen i och med detta tagit steget in i finrummet. Att artisterna sålt sig och tågat in i Babylons balsalar. Eller så ler man lite lätt och hittar någon låt som man diggar lite så där avslappnat. Eder ambivalente bibliotekarie befinner sig väl mittimellan.

De som blivit klubbmedlemmar är bland andra Gregory Isaacs, Toots, Steel Pulse, Matisyahu, Yellowman, Ziggy Marley och, för mig överraskningen, Burning Spear. Just Burning Spear är ju känd för att både i intervjuer och i sina texter starkt kritisera skivbolagsbranschen, som han tycker suger ut artisterna.

Men kanske är detta deltagande att likna vid skådespelare som, exempelvis Steve Buscemi, som väljer att vara med i mastodonta Hollywoodfilmer för att kunna finansiera sina indiependentfilmer om glassförsäljare. Låt oss hoppas att Disneys lönecheck gör att Burning Spear och Steel Pulse kan släppa nya rootsiga album med egen musik.

Jag vet dock att min gode vän Seriebibliotekarien kommer att kolla upp denna skiva. Inte för att han älskar Disney, utan för att han inte är lika moraliserande som jag och fullständigt älskar sådana här upptåg. Jag, han och ni får dock vänta tills den 8 juni då denna platta dyker upp. Jag lovar att återkomma med recension.

Till sist kan jag inte undanhålla er slutet från pressmeddelandet

"The genius of Disney songs is that they are timeless and adaptable to every musical genre," said executive producer Brian Malouf. "Reggae is so joyous and spirited, we knew these songs would lend themselves perfectly. I’m happy to say the artists, many of them true legends of reggae, all jumped at the chance to participate.”

Jojomensan....

Och vi tar väl en tracklist så ni riktigt kan suckta

Tracklist

1. “Circle of Life” (from “The Lion King”) Performed by Matisyahu
2. “Can You Feel the Love Tonight” (from “The Lion King”) Performed by Cedella Marley
3. “The Bare Necessities” (from “The Jungle Book”) Performed by Steel Pulse
4. “The Lion Sleeps Tonight” (Desmond Dekker’s reggae classic also featured in “The Lion King”) Performed by Morgan Heritage
5. “What a Wonderful World” (Louis Armstrong classic) Performed by Ziggy Marley
6. “True to Your Heart” (from “Mulan”) Performed by The Wailing Souls
7. “You’ve Got a Friend in Me” (from “Toy Story) Performed by Sly & Robbie
8. “Zip-A-Dee-Doo-Dah” (from “Song of the South”) Performed by Toots
9. “I Wan’na Be Like You” (from “The Jungle Book”) Performed by UB40
10. “Ev’rybody Wants to Be a Cat” (from “The Aristocats”) Performed by Michael G & the Easy Star All-Stars
11. “Kiss The Girl” (from "The Little Mermaid") Performed by Burning Spear
12. “Under The Sea” (from "The Little Mermaid") Performed by Gregory Isaacs
13. “Find Yourself” (from "Cars") Performed by Yellowman

Läs mer : http://www.earthtimes.org/articles/show/reggae-stars-put-stamp-ofnbspislandnbspmagic,1217678.shtml#ixzz0jHShgBYn

Nya Tider

Nya tider stundar snart på bloggen. Ett nytt utseende väntar. Den mall jag använder nu tycker jag mycket om, men eftersom det är en s.k tredjepartsmall så buggar den ibland. Mina s.k widgets hoppar och far lite som de vill och det blir helt enkelt estetiskt haveri.

Naturligvis så är det texterna och i vissa fall musiken som är det primära, men likafullt så vill jag ha en webbplats som fungerar.

Så nu meckar jag lite så får vi se vad vi hamnar.

Tack alla som blivit fans på min facebooksida och tack för att ni börjar kommentera både där och här på bloggen. Det värmer!

Jag vill fortsätta att rekommendera den nya bloggen Reggae inna di Spotify som drivs av min vän Di Spotifydigger. Han har sett som sin mission att gräva fram känd och okänd reggae som finns i just Spotify. Se till att skaffa en invite så ni kan hänga med i hans tips.

Reggae inna di Spotify

Reggae inna di Spotify

Idag är eder librarian febrig och allmänt seg. Det är tur att ni inte kan bli smittad denna väg.
Men lite reggae ska vi väl kunna leta upp i alla fall.
Mitt senaste inlägg handlade om Jimmy Cliff och på bloggen Reggae inna di Spotify får ni idag tips på Jimmy Cliffplattor som innehåller bra låtar.


Reggae inna di Spotify var namnet alltså.

Jimmy Cliff - Hall of Fame

Jimmy Cliff föräras idag genom att bli invald i Rock Roll Hall Of Fame. Egentligen bryr jag mig föga om Hall Of Fame. Det känns liksom inte så Rock and Roll på något sätt att bli upptagen in något slags etablisemang. Men som jag förstår är Jimmy Cliff den andre reggaeartisten (gissa vem som var den förste) som blir invald. Jag har tidigare här på bloggen resonerat kring Cliff. Det var väl länge sedan han gjorde något som betydde något för mig. Han är väl idag mer av en popreggaeentertainer som är ett rumsrent inslag hos människor som inte lägger sådan stor vikt på musik (lite Bo Kaspers Orkester, om ni förstår hur jag menar).

Så här skrev jag för några år sedan (härligt när man kan börja citera sig själv)

Jimmy Cliffs roll för reggaen förtjänas att lyftas fram. Bara huvudrollen i filmen The Harder They Come räcker långt. Filmen är faktiskt riktigt bra och soundtracket likaså.
All reggaelitteratur jag plöjt menar dock att Marley inte skulle nått de framgångar han nådde om inte Cliff röjt väg genom att popularisera reggaen. Signad för Island och framlyft av Bob Dylan och Paul Simon och med framgångar både på skiva och film så trodde alla att vägen till stjärnstatus var ett faktum. Men genom att Island valde att satsa på Marley så blev det inget kontrakt med Island och varken EMI eller CBS lyckades ge Cliff någon glans. Personligen så lyssnade jag en hel del på Jimmy Cliff när jag började lyssna på reggae på 80-talet. Jag ska dock erkänna att han nu spelas väldigt sällan i mitt Sound System. Hans senaste plattor har jag ingen koll på alls.

Jimmy Cliff tycks numera bekänna sig till den muslimska trosuppfattningen, men som lite kuriosa kan det vara intressant att veta att Jimmy Cliff var en av de tidigaste artisterna att lovsjunga H.I.M Haile Selassie i låten King Of Kings, året var 1963.

The Congos - Chain Gang

Vi rivstartar veckan med The Congos. Dudikowski låter meddela att nya plattan tycks få officiell release på Amazon den 22 mars. Han tipsar också om detta sköna klipp från Tuben. Som sagt att se rastafarbröderna i The Congos bära rastafärgande fångdräkter kan förgylla en måndag. Låten då, tja helt okej.

Dubmatix bjussar på låt!

En av file under: reggaes husgudar Dubmatix bjuder på sin nya låt Eko Dub via Soundcloud.
Kanadensaren samarbetar här med Abassi All Stars och man kan inte annat en att glädjas i vårsolen!
I maj skall fullängdaren Dubmatix 4 dyka upp. Och personligen hoppas jag att Uppsala Reggae Festival bokar Dubmatix till sommarens festival.

Hos bloggkollegan Reggaemani kan ni läsa en intervju med Dubmatix a.k.a Jesse King.


Här hittar ni Eko Dub

Veckans Vinyl - Toots and the Maytals 54 - 46

Under vinjetten Veckans Vinyl kommer jag att presentera ett noga utvalt klipp från Tuben. Reggae handlar ju i hög grad om sjutumssinglar och det finns en hel del sådana att välja bland. Nu är det inte jag som filmat/spelat in/lagt upp dessa klipp, men det skulle kunna vara jag. Jag tycker att själva grejen är helt underbar. Så skönt nördig.
Att ljudkvaliteten inte är den bästa spelar liksom ingen roll. Knastret från vinylen är bara en extra bonus.

Någon skulle kanske anklaga mig för lathet, men jag försäkrar er att jag inte kommer besudla min blogg med att bara lägga upp något slentrianmässigt. Har du redan hört låten så får du njuta igen. Har du inte hört låten, jamen vilken tur att du fick höra den nu.

Först ut i Veckans Vinyl är Toots and the Maytals som frontas av reggaens egen soulman Fred "Toots" Hibbert.
Låten 54-46 handlar om tiden Toots tillbringade i fängelset då han åkt dit för mariujanainnehav. Om Toots verkligen hade numret 54-46 på sin fångdräkt eller inte låter jag vara osagt. Jag har sett att han i olika intervjuer säger än det ena än det andra. Men sifferkombinationen är onekligen catchy och gör sig bra i en låt. Låten släpptes först i slutet av 1968, men det var re-realesen 1970 som spred sig och gjorde låten till en av de första skalåtarna som slog utanför Jamaica. Låten har naturligtvis blivit en inspelad av andra artister genom åren. Och naturligtvis finns det en Clashkoppling också; på Clashlåten Jail Guitar Doors hyllas Maytals i de sista raderna när Joe Strummer sjunger "54-46 was my number."
Då vet ni det. Njut!

"Stick it up, mister!
Hear what I say, sir, yeah...
Get your hands in the air, sir!
And you will get no hurt, mister, no no no"

Massor av bra Trojaner. Don Letts presenterar: Tighten Up -The History of Trojan Records

Trojaner är inget roligt att få in i sin dator, jag talar av egen erfarenhet. Plötsligt känner man hur den digitala samlingen av reggaehistoria skall gå förlorad. Visst jag har tagit säkerhetskopior, men inte på allt. Men några Trojaner som man gärna har som filer och som också har förmågan att likt ett virus skapa feber är de som kommer från skivbolaget Trojan Records.

Jag har tidigare här på bloggen recenserat boken Young Gifted and Black som berättar historien om detta skivbolag. Ett bolag som utan att överdriva har haft stor, för att inte säga störst betydelse för reggaens korståg i europa och internationellt. Chris Blackwell och Island fick fram kungen, men hade inte Trojan banat väg så vete tusan om vi var där vi är idag.

Nåväl genom ett litet pling i min mailbox leddes jag till informationen om att legenden Don Letts varit värd för Tighten Up -The History of Trojan Records på BBC. Jag snubblade snabbt in på sidan och upptäckte att av de fyra 30 minuters avsnitten fanns det bara tre delar kvar att lyssna på. Del två hade bara en timme innan det plockades ner.

Som den gode bibliotekarie jag är såg jag snabbt till att spela in dessa avsnitt för att bevara i mitt arkiv. Don Letts är en god ledsagare genom dessa program som förutom att bjuda på god musik också innehåller anekdoter från artister, producenter och reggaehistoriker. Många dråpliga historier och sköna skratt från reggaefarbröderna. Helt enkelt ett oumbärligt program om man är intresserad av reggae!

Don Letts har på många sätt varit kittet mellan reggaen och punken i Storbrittanien.

Han har också varit en bra selector och samlat ihop bra låtar till samlingskivor. Dread Meets Punk Rockers Uptown är en must have. Och nu senast kom Don Letts Presents The Mighty Trojan Sounds (Box) som blandar låtar man möjligen hört med nya tunes. Letts har också skrivit en bok som jag är riktigt sugen på, CULTURE CLASH Dread Meets Punk Rockers.

Om om inte detta skulle fylla Letts CV, så är han också filmare.

Så sannolikheten att det blir mer Don Letts här på file under: reggae är stor...

Nu tycker jag att ni skall infekteras av sköna Trojaner. Så här erbjuder jag er att lyssna på avsnitt två i Tighten Up -The History of Trojan Records. Vill ni lyssna på episod tre och fyra så skriv något snällt i kommentarfältet så skall jag ordna det.

Vill ni hellre ladda ned programmet och kanske föra över det på lämplig spelare så erbjuder jag det:

här

Robert Athill - Biding My Time

Av en slump hittar jag Robert Athills platta i den lokala skivbutiken (de finns, men är få). Första gången jag såg Athills namn var på bloggen Rebel Music, som hissade debutskivan Biding My Time. Athill är dock värd att lyftas fram igen.

Titeln på skivan är naturligtvis en markör till att Athill bidat sin tid för att få göra denna skiva. Och i januari släpptes denna debut på Rub-A-Dub. Rub-A-Dubs nestor Tom Internal Dread Hofvander håller dock en lägre profil i denna produktion. Istället är det protegen Jonahgold som håller i taktpinnen och spakarna.

Och hur låter då detta? Jo, tackar som frågar, det låter mycket bra kan jag säga. Athill sparkar igång med en luftig A Sweet Time och tolv låtar senare är vi i mål. Athill har en skön soulig röst som ibland låter bekant men aldrig imiterande (om ni hänger med). Textmässigt rör vi oss i reggaeland, med positiva vibrationer som grundbudskap. Körharmonierna sitter, det är tight och blåset naturligtvis perfekt (tack till de kommunala musikskolorna?).

Detta är modern reggae med rootskänsla. Det låter kanske tråkigt att använda ordet kompetent. Men jag väljer att använda det ändå. För det finns egentligen inget att anmärka på i produktionen. Jag tycker att det showcasiga greppet att låta tre av spåren följas av en dubversion är klockrent. Att göra dub av alla låtar hade varit tråkigt och övermaga.

Om jag skall anmärka på något så är det att jag ofta tycker att dagens reggae blir för bra. Jag saknar det skitiga. Det där tunga rootsiga som jag vet finns där. Garagereggae kanske man kan få kalla det. Det här gäller inte bara Athill utan på det stora hela. Eller så är det kanske jag som borde frigöra mig från 70-talsrootsen...

Mina källor säger dock att Robert Athill (eller Rastarobban som han tydligen kallades) har just dessa tyngre rootsgrejorna i sig. Jag har fått berättat att Athill , förutom att leta i skivbackarna på MIX skivaffär i Farsta, också brukade leverera MiniDiscar (någon som minns det formatet?) med skön bra rootsreggae till personalen.

Och om Robert Athill får bida tiden lite till, och om vi uppmuntrar honom genom att köpa denna skiva, så kanske jag får mer av just denna rootsreggae som jag vill ha. Athill gav helt klart mersmak.

Robert Athills CD hittar ni på

Ginza eller CDON

Ni kan provlyssna här först

Biding My Time på Soundcloud

MVG till Internal Dread - Melodica Buffet

Smal, smalare, Internal Dread? För många kanske den kommande skivan Melodica Buffet kan uppfattas just så. Men även om upptåget att göra en skiva helt ägnad åt instrumentalreggae med melodican som huvudperson är helt galet. Eller, som kompositören Lennart Wastesson säger, ett kommersiellt självmord, så är det en alldeles fantastisk upplevelse. Wastesson står alltså som upphovsman till de 14 låtarna och när Tom Internal Dread Hofvander blåser i melodican och rattar mixerbordet så formas en av de bästa svenska reggaeplattorna jag hört. Det finns förvisso inte något att jämföra med då det inte gjorts en sådan här platta på dessa breddgrader. En referensram måste naturligtvis bli Augustus Pablo och plattan King Tubby meets the Rockers Uptown, som är en klassisk dub/melodicaplatta. Men jag hoppas verkligen att maestro Pablo kan höra detta album, där han sitter i Zions himmelrike. För detta album står sig internationellt.

Blir det inte då långtråkigt att höra instrumentalreggae ? Nej, jag tycker att plattan fungerar hela vägen eftersom att den varierar sig. Vi får etnoinfluenser, vi får roots och lovers. Lennart Wastessons variationsrikedom kommer sig med all säkerhet av att han inte enbart komponerar och spelar reggae. Han rör sig både i jazz och schlagerkretsar, och han gör detta utan problem. Det är alltså detta som jag tycker är styrkan i hans kompositioner. Jag tror dock mig veta att reggaen är hans hemmadomäner och med denna platta har han och Internal Dread nått nya höjder.

Och när man ätit klart av buffen, vad väntar då? Jo efterättsbuffen i form av en skiva med dubversioner på instrumentalskivan! Fullkomligt fantastiskt. Detta kan inte ha hänt i reggaehistorien! Och frågan är om jag inte tycker att Dub Buffet är snäppet bättre. Kanske för att melodican inte dominerar lika mycket, utan Internal Dreads genialitet som dubmaster kommer fram. Melodica Buffet/Dub Buffet, mina reggaevänner, är stor poesi. Dessa skivor kommer att tina vinterfrosten för mig, skapa bakgrund åt vårbäckarna och vara paraplyet i sommardrinken. This is the soundtrack of my life! Fullt betyg. MVG. Jag knäböjer åt Internal Dread.

Ni som har möjlighet ser Internal Dread och Liondub

den 2 april (långfredag) på Mosebacke i Stockholm

den 3 april (påskafton) på Spegeln i Gävle

En intervju med Internal Dread läser ni på Svenska Reggaebloggen

Omdömeslöst Sizzla!

Frihetshjälte eller maktfullkomlig diktator?

Apropå afrocentrism. Jag läser att Sizzla Kalonji har gjort en spelning i Zimbabwe. Han gör den på det årliga födelsedags firandet av Robert Mugabe, mannen som kör ner landet i fördärvet. Sizzla tycker att det är "en ära att få spela inför frihetshjälten Mugabe". Propagandaministern i Zimbabwe menar att Sizzla följer i fotspåren av den store Bob Marley som spelade på frihetsdagen i april 1980.

Visst gjorde Marley det, men kanske fanns det helt andra förhoppningar på Mugabe då. Han tog över efter ett långt brittiskt styre då Rhodesia blev Zimbabwe. Visst finns det fog för att tro att Mugabe gjorde bra saker inledningsvis, men något gick snett och likt många andra revolutionärer så blir maktbegäret för stort. När folk kräver nya ideer och tankar genom demokratiska val, då slår man ner på de det egna folket.

Många av er har säkert följt rapporteringen från ett Zimbabwe där en hivsmittad befolkning dör som flugor och en ekonomisk inflation når gigantiska höjder. Min hustru har varit där och sett misären, hört folk som inte vågar säga vad det tycker av rädsla för reprisalier. I vintras hade vi besök av Zimbawier hemma i vårt hus, men trots detta vågade de inte säga allt de kände. Men mellan raderna kunde jag inte tolka annat att landet blöder. Det är alltså hit Sizzla åker för att fira den "store frihetskämpen".

Sizzla, jag har raderat ut mina mp3or med dig. Inte för att du bryr dig, men mitt samvete känns lättare... Och du Sizzla, gör dig inte besväret att komma till URF, jag klarar mig ändå!

Källa:
All Africa

Trouble

Bloggen krånglar något kopiöst. Vilket känns jädrigt surt. Jag som var på gång med en massa, förhoppningsvis intressanta, grejer. Den laddar tungt, om den ens vill ladda upp sidan. Jag jobbar frenetiskt för att lösa det hela. Ni som redan blivit fan på facebook får kontinuerlig uppdatering där.
Ni som har haft lyckan att fått sidan att ladda klart, kan, om ni vill veta, när saker fungerar helt enket bli ett fan eller följa utvecklingen på twitter.